Rådjur är ett litet hjortdjur som väger 20–30 kilogram, och honan och hanen är nästan lika stora. Dess korta päls är till största delen rödbrun under sommaren, gråare under vintern och könen är mycket lika, bortsett från att hanen bär horn under en stor del av året. Hanen har även en hårtofs vid penis. Rådjuret har ett hundskallsliknande varningsläte, och ett svagt visslande kontaktläte.
Det europeiska rådjurets utbredningsområde sträcker sig från Atlantkusten i väst till Uralbergen i öst. Det saknas på Irland. Högsta tätheter finns i norra kontinentala Europa och södra Skandinavien. Rådjuret finns i nästan alla naturliga miljöer i Europa, vilket beror på dess goda anpassningsförmåga. Endast i alpina områden ovan trädgränsen och kring de helt öppna jordbruksområdena är rådjuret fåtaligt.
I öst möter rådjurets utbredningsområde det närbesläktade sibiriska rådjuret, och deras utbredningsområden överlappar något vid Kaukasus.
Sverige ligger i den yttersta kanten av rådjurets utbredningsområde och bestånden varierar kraftigt i storlek.
Rådjur förekommer i såväl löv- som barrskog, torra medelhavsskogar, ljunghedar och vid våtmarker. Den är en så kallad selektivbetare vilket innebär att den föredrar örter och lövträd medan gräs och andra växter med hög fiberhalt endast äts i mindre utsträckning. Rådjuret äter även svamp, särskilt kantareller. Denna begränsning i födovalet innebär att arten är anpassad att utnyttja tidiga successionstadier i en skogs utveckling då sådana betesväxter är speciellt vanliga. Dessutom kan den leva sida vid sida med andra hjortdjur som exempelvis dovhjort, som är utpräglade gräsätare.
Rådjur brukar rata växter som Allium och Fritillaria och så gott som alla arter inom familjen Ranunculaceae, det vill säga sippor av olika slag, julrosor, akleja, stormhatt och riddarsporrar, Tagetes, Moses brinnande buske, fingerborgsblommor, brudslöja och vallmo. En del kryddväxter som malört, dragon och åbrodd gillar de inte heller, liksom grova grässorter som elefantgräs. Törel, purpurklätt, nepeta, ormrot, kungsljus, höstöga, daggkåpa, pärleternell, plymspirea och hasselört ratas också.
Rådjurens (här räknas även sibiriskt rådjur med) reproduktionscykel är unik bland hjortdjuren och består av en så kallad fördröjd implantation och geten har ingen ombrunst. Detta innebär att hon bara har en chans att paras under brunsten i juli–augusti. Vidare innebär den fördröjda implantationen att efter en framgångsrik parning då ett eller flera ägg befruktats och genomgått ett antal delningsstadier så stannar fosterutvecklingen nästan helt upp. Denna ”vila” i fosterutvecklingen upphör vanligen dock i Sverige i månadsskiftet januari–februari då en normal embryonaltillväxt och implantation (i livmoderväggen) initieras. Getterna föder därefter mellan 1 och 4 kid efter 10 månaders dräktighet, i maj–juni. Ett till två kid är det vanligaste, tre kid förekommer sällan och fyra är mycket ovanligt. Kiden följer sin moderget till cirka ett års ålder då de ofta utvandrar eller åtminstone delvis lämnar mammans levnadsområde. Geten blir normalt könsmogen vid ett års ålder men inte ovanligen, vid en dålig start i livet, först vid två års ålder. Det har visats att getkid under extremt goda förhållanden i England kunnat bli betäckta redan under sitt första levnadsår.
Rådjuret, till skillnad från exempelvis älg, kan inte ställa om matspjälkningen utan behöver högvärdig föda för att överleva. I områden där vintrarna kan vara hårda kan rådjuret ha svårt att komma åt föda, och upp till 30–40 procent av stammen kan dö i svält, framför allt när det ligger djup snö på marken under en längre tid vilket gör detta till den största dödsorsaken. Främst slår detta mot djur med lägre förmåga att hämta föda, som kid, yngre hannar och äldre djur. Stammen har dock god återhämtningsförmåga, och återgår till tidigare antal efter ett par år.
Virussjukdomar är ovanliga. Några fåtal fall av elakartad katarrfeber (MCF) har observerats. Detta är en virussjukdom med låg smittsamhet men hög dödlighet. Bakteriesjukdomar är vanligare, främst listerios (Listeria monocytogenes). Listeriabakterier finns allmänt på marken och i födan. Vissa fall av listerios hos tamdjur har observerats i samband med utfodring av ensilage. Sjukdomen uppträder ofta som en allmän infektion eller som en inflammation i hjärnan och hjärnhinnorna. Sjuka djur uppvisar ofta rörelsestörningar som till exempel cirkelgång på grund av störningar i centrala nervsystemet. Även aviär tuberkulos (Mykobacterium avium), påträffas ibland hos rådjur, och kan dels ge upphov till allmän infektion, dels påverka organ som lever, mjälte och lymfsystem. Hos lymfsystemet kan sjukdomen uppträda i mer kronisk form, främst i tarmens främre lymfknutor som svullnar upp kraftigt.
I likhet med många vilda djur lider rådjuren av många parasiter, men de flesta orsakar inga speciella besvär. Lungmask har påträffats i täta rådjursbestånd, och ger upphov till nedsatt kondition och hårda, grönaktiga knutor i lungvävnaderna. Framför allt unga djur är utsatta. Pälsätande ohyra, främst löss av arten Damalinia cervi, är ganska vanligt förekommande hos rådjur, men orsakar normalt endast mindre irritation. Även hjortfluga, Lipoptena cervi kan orsaka kraftiga angrepp med klåda och håravfall som resultat. Fästingar är också vanliga; i vissa fall har djur befunnits täckta av cirka 2 000 fästingar.
Den naturliga tillväxtcykeln hos rådjurens horn styrs av en lång rad hormoner, vilka produceras av organ som hjärnbihanget, sköldkörteln, binjurarna och testiklarna. Vid störning på något av dessa organ kan cykeln rubbas, vilket gör, att basthuden inte fejas av och basthornen tillväxer ohämmat. Detta leder till att så kallat perukhorn bildas, vilka kan få sådana storlekar att de hänger ner över ögonen och förblindar djuret. Perukhorn är relativt vanliga hos rådjur. Även honorna kan drabbas av liknande symptom vid hög ålder, men de kan feja sina horn.
En stor dödsorsak bland nyfödda kid är predation från räv som kan ta upp mot 30 procent av de nyfödda kiden när de ligger och trycker i högt gräs. I trafiken sker mellan 15 000 och 20 000 viltolyckor med rådjur varje år. Framför allt sker olyckorna under sensommar då brunsten infaller och djuren rör sig mycket.
I historisk tid förekom rådjur över hela Götaland och södra delen av Svealand. Under sent 1700-tal, när allmogens rätt att jaga släpptes fri efter att tidigare varit begränsad till adeln, utrotades i det närmaste rådjuret. Redan under 1780-talet utrotades rådjuret i Södermanland och Närke, och 1820-talet i Östergötland. Vid mitten av 1850-talet fanns rådjur endast i Skåne, men i början av 1880-talet hade de åter börjat sprida sig till Halland och Kronobergs län. Oscar Dickson lät på 1860-talet inplantera rådjur i Göteborgstrakten, och de hade på 1870-talet förökat sig till 50–60 djur och börjat sprida sig till omgivande trakter. Enligt gamla skriftliga källor anses att arten räddades i Skandinavien endast tack vare fridlysningen på godset Övedskloster i Skåne. Det tog nästan tjugo år innan arten fredades i hela Sverige, mycket tack vare det i dessa frågor aktiva och 1830 nybildade Jägareförbundet. På 1930-talet hade rådjuren hunnit bli rikligt förekommande i Skåne och förekom i enstaka exemplar ganska långt norrut. På 1940-talet började enstaka rådjur att sprida sig även till Dalarna och Norrland. I början av 1950-talet fanns fasta bestånd i Jämtland, Härjedalen och Medelpad.
Därefter steg rådjurspopulationen kraftigt. Mellan åren 1955 och 2005 beräknas antalet svenska rådjur ha ökat från 100 000 till 375 000. Bland annat kan den minskande mängden varg, lo och räv ha spelat roll, liksom mindre lösdrift av boskap och en viss allmän temperaturhöjning (med mildare vintrar). Toppen nåddes i början på 1990-talet, då antalet beräknas ha nått en miljon djur.
Sedan 1990-talet har dock arten minskat, speciellt norr om Dalälven och även i Bergslagen. Orsaken till denna minskning är en kombination av högt jakttryck och ökande stammar av framförallt lodjur och räv. Lodjuret livnär sig i hög utsträckning och specialiserar sig på rådjur i täta bestånd av detta bytesdjur medan räven endast kan döda de nyfödda småkiden under några veckor på sommaren. Räven är dock den viktigaste dödsorsaken för dessa och har i undersökningar i Sverige visat sig kunna döda mellan 30 och 90 procent av alla födda kid i ett område. Räven har kraftigt återhämtat sig från rävskabbens intåg under 1980- och 1990-talet. Ibland uppskattas dagens svenska rådjursbestånd till cirka 700 000 djur, medan andra uppgifter anger antalet till cirka 375 000. Antalet fluktuerar dock mycket beroende på hårda eller milda vintrar. Under en jaktsäsong skjuts mellan 119 000 (2007/2008) och 210 000 (1997/1998) svenska rådjur av jägare.
