Hermelin

Den är en mycket skicklig trädklättrare och kan klättra nedför en trädstam med huvudet först likt en ekorre. Hermelinen klarar att döda byten som är mycket större än den själv. Om den hittar mer kött än den kan äta, idkar den överskottsjakt och lagrar ofta den extra födan inför framtiden. I likhet med andra mårddjur avlivar den vanligen sitt byte genom att bita det i skallbasen för att komma åt vitala hjärncentra, till exempel andningscentrum. Ibland gör den också preliminära bett i andra delar av kroppen.

I de flesta områden samexisterar den med småvesslan (Mustela nivalis), och i denna situation minskas konkurrensen genom att småvesslan generellt tar mindre byten och hermelinen något större. Om småvessla inte förekommer i området, är hermelinen ofta mindre än 70 gram. Hannarna är mycket större än honorna och tar generellt större byten.

Kommunikation och spårning av bytet sker huvudsakligen genom luktsinnet, som hos hermelinen liksom många andra däggdjur är högt utvecklat. Detta leder också till att mycket av denna kommunikation undgår mänskliga observatörer. Hermelinen antas kunna identifiera honor som är i ägglossning via lukten, och även kön, hälsotillstånd och ålder hos bytet. Vissa råttdjur såsom sorkar har anpassat sig till detta och kan därigenom stänga ned reproduktionen (som gör att honorna blir långsammare och mer lättfångade byten) om de känner lukten av mårddjur.

Hermelinens syn är sämre än människans och färgseendet är dåligt, även om nattseendet är mycket bra. De har dikromatiskt färgseende och är därför sämre på att känna gradskillnader i ljusets våglängd. Känselinformation tas emot via morrhåren.

Hermelinen själv faller ibland offer för större rovdjur, rovfåglar och ugglor, men beståndet påverkas inte nämnvärt.