Rödhake (Erithacus rubecula) är en fågel som numera placeras i familjen flugsnappare (Muscicapidae) i släktet Erithacus. Rödhaken är en liten, knubbig tätting, omkring 12,5–14 centimeter lång, med stort huvud och kort stjärt. Den har orangerött bröst och ansikte inramat med grå till brun ovansida och vitaktig buk. Könens fjäderdräkter är lika. Rödhakens utbredning sträcker sig över hela Europa till västra Sibirien, södra Algeriet och vid Atlanten så långt som till Azorerna och Madeira. I sydöst sträcker sig området till Kaukasus. Den är en stannfågel i större delen av sitt utbredningsområde utom de i nordligaste och nordvästliga häckningsområdena.
Rödhaken är huvudsakligen en insektsätare som tar både larver och fullvuxna insekter, men som vintertid även utökar sin kost med bär och dylikt. Den förekommer främst i olika typer av barr- och blandskog men uppträder även i parker och trädgårdar, gärna i buskage men uppträder även mycket orädd hoppande på marken framför människor och djur för att fånga uppskrämda insekter. Under häckningstid är den mer tillbakadragen men observeras på sin ljudliga sång och på sitt tickande varningsläte som kan bli till smattrande serier. Den hävdar sitt revir mycket aggressivt gentemot artfränder och andra fågelarter, och håller även revir vintertid som båda könen hävdar genom sång. Det skålformiga boet som byggs av honan av mossa och torra blad placeras väl dolt direkt på marken. Den lägger genomsnittligen ungefär fem till sju ägg som ruvas i 13–14 dagar och ungarna blir flygga efter ytterligare tolv till 15 dygn.
På grund av rödhakens orädda närhet till människan och sitt väna utseende har den fått många positiva omskrivningar i folktro, sagor och legender. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande.
En adult rödhake av nominatformen är 12,5–14,0 centimeter lång, med ett vingspann på 20–22 cm, en stjärt på 5,7–6,2 cm och en vikt på 16–22 gram. Den är en liten fågel med rund kroppsform, speciellt när den burrar upp fjädrarna. Huvudet ser stort ut och ser ofta ut att sakna hals. Den har ganska långa mörkbruna ben, svart spetsig näbb och svart öga. Könen är lika både till storlek och fjäderdräkt. Den har ett kraftigt orangerött (tegelrött) bröst och ansikte som omges av blåaktigt grått på sidorna av halsen och bröstet. Ovansidan är brunaktig, kroppsidan grå- till brunaktig och buken gråvit. Ving- och stjärtpennorna är bruna med något ljusare kanter och de övre vingtäckarna har rostgula spetsar vilket ger den ett tunt gult vingband som är allra tydligast hos juveniler. Juvenila fåglar är bruna på ovansidan med gul vattring, främst på manteln och huvudet. Stjärten är brun medan övergumpen är ljust rostbrun. Hakan och bröstet är gulvita med mörkare vattring och buken är gulvit i färgning, med fläckar av rött som gradvis framträder. De första två till tre månaderna efter att fåglarna blivit flygfärdiga växer de första rödaktiga fjädrarna ut på bröstet, och när ytterligare två till tre månader har gått har fågeln utvecklats sin adulta dräkt.
För underarternas morfologiska skillnader se Underarternas utbredning och morfologiska skillnader
I artens stora utbredningsområde i kontinentala Eurasien varierar rödhakarnas morfologi något, men dessa variationer bildar inte avskilda populationer som skulle kunna anses som underarter. De taxa av rödhake som klassificeras som underarter är främst populationer som bildat bofasta populationer på öar och i bergsområden. Nedanstående lista följer IOC:s version från 2021:
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) föreslås en annan underartsindelning, där marionae inkluderas i superbus, witherbyi i nominatformen och valens i caucasicus. Även svenska BirdLife Sverige följer denna indelning.
Vissa auktoriteter kategoriser idag populationerna på Teneriffa och Gran Canaria som de två arterna teneriffarödhake (Erithacus superbus) och grancanariarödhake (Erithacus marionae).
Populationen av rödhake som förekommer på Madeira och Azorerna har beskrivits som E. r. microrhynchos. Den inte är distinkt vad gäller morfologi, men dess isolering antyder att det är en underart.
Öpopulationerna av rödhakar på västra Kanarieöarna – El Hierro, La Palma och La Gomera – härstammar från kolonisering som skedde under mellersta pleistocen. De är därmed yngre än populationen på Tenerifa/Gran Canaria men de har bara börjat skilja ut sig genetiskt och kan inte särskiljas morfologiskt från den europeiska underarten E. r. rubecula.
Rödhaken förekommer i Eurasien och har troligen haft en liknande utbredning under de senaste 200 åren. Sydgränsen för häckningsområdet går i Nordafrika och Azorerna och Madeira vilka också utgör den västliga gränsen. Gränsen åt sydöst går vid bergskedjan Kaukasus. Den förekommer inte på Island.
Merparten av världspopulationen av rödhakar är stannfåglar. Majoriteten av de brittiska rödhakarna är också stannfåglar men en liten minoritet, vanligtvis honor, flyttar till Sydeuropa under vintern, några få så långt som till Spanien. Skandinaviska och ryska rödhakar flyttar till Storbritannien och Västeuropa för att undkomma de strängare vintrarna. Rödhaken föredrar granskog i norra Europa, i kontrast till förkärleken för parker och trädgårdar på Brittiska öarna.
Man uppskattar att det finns 3 000 000 – 6 000 000 par rödhakar i Sverige vilket gör den till en av Sveriges vanligaste fåglar. I Sverige häckar den i större delen av landet utom i fjälltrakterna. Som flyttfågel anländer rödhaken i slutet av mars eller början av april till Sverige, och flyttar iväg i september till november söderut till trakterna runt Medelhavet i sydvästra Europa och Nordafrika. Från södra Sverige tar flytten i genomsnitt 36 dagar. Enstaka individer övervintrar i södra Sverige.
Under flyttningen ses fågeln ofta i rörelse mellan buskarnas grenar eller på marken. Under häckningstid är den mer tillbakadragen, och märks då när den framför sin sång, ofta i gryningen och skymningen, från en trädtopp.
Rödhaken är dagaktiv, men kan jaga insekter även under nätter med starkt månljus eller nära artificiella ljuskällor. Den är relativt orädd för människor och närmar sig gärna om man gräver i marken, för att leta efter daggmaskar och annan föda som kommer upp. På samma sätt närmar den sig också vilda djur, såsom vildsvin och andra som gräver i marken. De har också en vana att ligga en liten bit framför en person eller djur som vandrar i skogen då det större djuret skrämmer upp insekter som den fångar. Rödhakar i Kontinentaleuropa är dock skyggare. På hösten och vintern utökar rödhakarna sin vanliga kost, som består av ryggradslösa djur som spindlar, maskar och insekter, med bär och frukt. De äter även fröblandningar från fågelbord.
Rödhakehanar är kända för sitt mycket aggressiva revirbeteende. De attackerar skoningslöst andra hanar som befinner sig i reviret, och har även observerats attackera andra små fåglar utan synbar provokation. Sådana attacker leder ibland till dödsfall, vilket kan resultera i upp till 10% av dödsfallen bland adulta rödhakar i vissa områden.
På grund av hög dödlighet under första levnadsåret är rödhakens medellivslängd 1,1 år. När fågeln väl har genomlevt sitt första år kan den dock förväntas leva längre och en ringmärkt individ lyckades uppnå 12 års ålder. Bland predatorerna finns huskatt, som dödar 15 gånger så många rödhakar som rovfåglar och ugglor. Perioder av mycket låg temperatur på vintern kan lokalt också orsaka betydande populationsminkning.
Den häckar i alla former av skog, i parker och trädgårdar, men även ute på kala skärgårdsöar om där bara finns mindre buskage. Sitt bo har den på marken, dolt i någon hålighet, mellan trädrötter eller liknande. Rödhaken har inte så stora krav när det gäller val av boplatser. Vad som helst som kan erbjuda någon sorts nedsänkning eller hål kan komma i fråga som skrevor, håligheter bland rötter, rotvältor, skyddade vallar etc. Rödhakebon hittas även i bilar, blomkrukor och på andra mer ovanliga platser. Redet, som är skålformat, byggs av mossa, löv och gräs, och fodras med finare gräs, hår och fjädrar.
Den lägger ofta två eller tre kullar per häckningssäsongen, som börjar i mars på Brittiska öarna. Den genomsnittliga kullstorleken varierar i litteraturen. I The Observer's Book of Birds' Eggs från 1972 uppges fyra till sex ägg medan andra böcker uppger sex till sju eller fem till sju. Kullstorleken brukar hur som helst variera mellan 4 och 9 ägg. Äggen är gulvita, gulbruna eller vita, med rödaktigt bruna fläckar, som vanligen sitter tätast i tjockänden. Honan ruvar äggen i 13–15 dygn och sedan ungarna kläckts tar båda föräldrar hand om dem. Ungarna blir flygfärdiga 12–15 dygn efter kläckning och de har då ökat sin vikt från två till 15 gram.
Vid ruvning brukar honan dölja sitt röda bröst för att undgå upptäckt, samma sak sker när rödhaken inte häckar och en rovfågel är i närheten.
Försök att introducera rödhaken till Australien och Nya Zeeland under senare delen av 1800-talet hade ingen framgång. Fåglar släpptes ut runt Melbourne, Auckland, Christchurch, Wellington och Dunedin av olika lokala föreningar, men inga etablerade sig. I Nordamerika blev resultatet likartat då fåglar som släpptes ut i Long Island, New York 1852, Oregon 1889-92, och Saanichhalvön i British Columbia 1908-10 inte etablerade sig. Rödhakar släpptes även ut på den brittiska ön St. Helena i södra Atlanten 1824 men inga observationer har gjorts av arten efter 1826.
Rödhaken har ett mycket stort utbredningsområde och den globala populationen bedöms inte vara minskande. Utifrån dessa kriterier kategoriseras arten som livskraftig av IUCN. I Europa uppskattas häckningspopulationen till 43–83 miljoner par vilket extrapolerat skulle innebära en population av 129–249 miljoner individer. Europa utgör 75–94 % av rödhakens utbredningsområde varför en mycket grov uppskattning av den globala populationen skulle landa på 137–332 miljoner individer.
