Gök (Cuculus canorus) är en fågel som främst är känd för sitt lockläte och för att den lägger sina ägg i andra fåglars bo, så kallad häckningsparasitism.
Göken är en medelstor, slank fågel med lång rundad stjärt och spetsiga vingar. Den är 32–36 centimeter lång. Honan är oftast något mindre än hanen. Vingspannet är mellan 54 och 60 centimeter och vikten upp till 160 gram. Den påminner i flykten om en liten falk eller en sparvhök. När den sitter, ofta helt öppet på stolpar och dylikt, hänger den ofta med vingarna under kroppen medan den lyfter stjärten.
På ovansidan, samt på hals och bröst är hanen blågrå med brungrå vingar. Stjärtpennorna är svarta med vita spetsar och vita småfläckar. Nedre delen av bröstet, buken och kroppssidorna är vitaktiga med svartgrå tvärband. Honan har växlande färg. Ibland liknar den hannen, men har rostbrun inblandning på bröstet, halsens sidor och vingarna. Den yttre tån är som hos alla gökfåglar vändbar. Den kan alltså riktas både framåt och bakåt.
Göken känns framför allt igen på sitt lockläte, ett tvåstavigt go-gå (ofta återgivet som ”ko-ko”), med tonvikt på första stavelsen. Revirlätet är likt locklätet, men med ökande tempo beroende på hur nära en eventuell rival vågar sig.
Göken är en flyttfågel som återfinns i nästan hela palearktis. Den förekommer i Europa, Nordafrika och större delen av Asien, och når ända till Indien och Indokina. Övervintringen sker i tropiska delar av Afrika.
Göken brukar delas upp i fyra underarter med följande utbredning:
Den vuxna gökens föda utgörs av skalbaggar och insektslarver och i synnerhet fjärilslarver. Göken räknas därför som nyttig fågel, då flera av dessa fjärilslarver är skadedjur på skogen.
Liksom övriga arter av samma släkte ruvar göken inte själv, utan överlåter sina ägg liksom ungarnas uppfödande åt andra fåglar – så kallad häckningsparasitism. Vanligen lägger göken sitt ägg i bon av fåglar som är betydligt mindre än göken själv, till exempel hos sångare. Gökhonan lägger endast ett ägg i de bon hon parasiterar och i de fall där det finns två eller tre gökägg i ett och samma bo är det ägg av olika honor. I förhållande till gökens kroppsstorlek är gökägget ovanligt litet. Till färgen är det mycket varierande och imiterar ofta fosterföräldrarnas ägg till färg och utseende. Hittar inte honan lämpliga värdföräldrar lägger hon ägg hos mindre lämpade arter. Gökägg har hittats hos doppingar, fasaner, ljungpipare, skator och kajor.
Göken passar på att lägga sitt ägg när värdparet är borta från boet. Hon ersätter då ett ägg med sitt eget och flyger därifrån. Ibland verkar gökhanen hjälpa honan vid äggläggningen genom att distrahera värdparet så de inte ska märka att honan är vid boet och lägger sitt ägg. Olika honor är specialiserade att lägga ägg hos olika fågelarter. Göken måste söka reda på just den fågelarts bo som den är inriktad på. Hon måste även se till att kullen är nylagd, så att ägget inte kläcks för sent. Göken är också observant på andra tättingars bobyggande för att kunna lägga sitt eget ägg vid rätt tidpunkt. Skulle hon upptäcka en lämplig värd men för sent, det vill säga att äggen redan har börjat ruvas, kan hon förstöra boet eller äggen för att tvinga värdfåglarna börja om med en ny kull.
Gökungen kläcks efter cirka tolv dygn, och knuffar därefter gärna ut de andra äggen och ungdjuren ur boet. Den snabbväxande gökungen växer ofta om sina fosterföräldrar. Efter ett år når ungdjuret könsmognad. Göken kan bli 14 år gammal.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). I Sverige finns dock inga tecken på populationsförändringar.