Lejon (Panthera leo) är ett kattdjur av släktet Panthera och världens näst största kattdjur, bara tigern är större. Lejonen lever i motsats till andra kattdjur i flockar. Två av artens viktigaste kännetecken är hanarnas man och dess rytande vilket är unikt bland kattdjuren. Lejon förekommer idag i Afrika och i den indiska delstaten Gujarat.
Na
NattaktivNattaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dygnets mörka tim...
Cr
CrepuskulärDa
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
As
AsätareAsätare, nekrofager, är djur som äter lik och kadaver, alltså människor och djur som de inte dödat själva. Asätarna utgör en viktig del av...
Hy
HyperkarnivoreKö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
Te
TerrestriskAl
Altriciella djurFl
FlockjägareBa
BakhållsdjurTo
Toppkonsument djurToppkonsumenter saknar naturliga fiender. Parasiter och asätare brukar normalt sett inte räknas till toppkonsumenterna trots att de kan leva på ...
No
NomadiskRe
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Vi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Po
PolygyniDo
DominanshierarkiSo
SocialIn
Inte en migrantL
börjar medAr
AristokraterSn
Snabba DjurLejonet är det näst största djuret i familjen kattdjur, efter tigern som är större, och det största rovdjuret i Afrika. Den vuxna lejonhanens kroppslängd mäter 170–250 cm och de har en mankhöjd upp till 123 cm. Lejonhonan är mindre, med en kroppslängd som mäter mellan 140 och 175 cm och en mankhöjd som är minst 91 cm. Svansen är mellan 90 och 105 cm för hanar och något kortare för honor. Vikten för vuxna hanar varierar mellan 181 och 227 kg och för honor mellan 113 och 152 kg. Den största kända vilda individen vägde 318 kg. De största lejonen lever i södra Afrika och de minsta i Asien.
Vuxna hannar i fångenskap kan, tack vare bra skötsel, väga upp till 350 kg. Den tyngsta registrerade lejonhanen var Simba, som levde i England på Colchester Zoo och som juli 1970 vägde cirka 60 stone (ungefär 380 kg), alternativt 375 kg (826 pund). Simba föddes 1959 i Dublin Zoo.
Lejonet har kort päls som varierar på ovansidan mellan sandfärgad, silvergrå, gulröd och mörkbrun. Undersidan och benens insida är alltid ljusare. En svart tofs vid svansens slut och svarta fläckar på öronens baksida finns hos båda kön.
Hannar har dessutom en man som är mörkbrun eller svart, ljusbrun eller rödbrun. Manen räcker från kinderna över skuldran och går ibland till bröstet eller buken. Manens form och färg skiljer sig inte bara mellan olika individer utan även mellan olika livsperioder hos samma individ. En lång och mörk man är ett tecken på ett livskraftigt djur. Studier har visat att honor föredrar hanar med lång och mörk man. Andra studier har visat att manen även fungerar värmande i kyligare områden. Dessutom skyddar manen mot slag och bett när hannarna strider. Unga hannar saknar man som först är fullt utvecklad efter cirka fyra år men även här finns stora differenser mellan olika individer.
Nyfödda ungar liknar med sina mörka rosettformiga fläckar, som ibland bildar strimmor, leoparder men dessa bleknar under första levnadsåret. Bara i enstaka fall har även vuxna djur fläckar, men dessa är ganska otydliga och hittas främst på buken. Ibland förekommer berättelser om melanism hos lejon, alltså mörka individer, men hittills finns inga bevis för dessa skildringar.
Liksom hos tigrar finns ibland lejon som har vit päls. Dessa är inte albinodjur, utan leucistiska djur med en störning i den gen som styr pälsfärgen. Arten producerar melanin, men det lagras inte korrekt i huden. Ögonfärgen är inte påverkad, och djuren har normal syn. I naturreservatet Timbavati i Sydafrika föddes tre vita lejon 1975.
Lejonet hade under förhistorisk tid ett betydligt större utbredningsområde än idag. Arten fanns från Peru över Alaska, Sibirien och mellersta Europa till Indien och Sydafrika. I många av dessa områden var arten utdöd redan vid slutet av istiden. Under antiken fanns lejonet i södra Europa, Sydvästasien, Indien och i Afrika. Berättelser om lejon på Balkanhalvön finns till exempel från Herodotos och Aristoteles. Troligtvis försvann de europeiska lejonen omkring början av vår tideräkning. Idag ligger utbredningsområdet huvudsakligen i Afrika söder om Sahara. I Algeriet förekom lejon fram till 1890-talet och det sista nordafrikanska lejonet fälldes 1920 i Marocko. Den sista bekräftade iakttagelsen av en individ i Mellanöstern (Syrien, Iran, Irak) ägde rum 1942 i Iran. Även den asiatiska populationen dog nästan ut mellan slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Effektivare skjutvapen utrotade underarten fram till 1884 i hela östra Asien med undantag av Indien. Bara i nationalparken Gir som ligger i den indiska delstaten Gujarat fanns ett mindre bestånd kvar. Det lägsta antalet individer av denna population registrerades 1913 med omkring tjugo lejon. Fram till 1990-talet ökade beståndet åter till cirka 300 individer.
Lejon är inte särskilt specialiserade vad gäller habitat. De föredrar savann men lever även i torra skogar och i halvöken. Lejon undviker däremot täta och fuktiga skogar samt vattenfattiga ökenområden. De är inte lika goda simmare som tigrar men trots detta dokumenteras ibland individer som korsar större floder. Arten har en tendens att vara aktiv på natten. Beroende på vädret, födotillgången, människan och andra faktorer kan lejonet flytta sin aktivitet till dagen.
Lejon jagar oftast under natten eller på morgonen. Lejon föredrar även att jaga under storm och oväder, då åskmuller och kraftig vind gör det svårt för potentiella byten att se och höra dem. Under jakten strövar en individ eller en flock oftast långsamt genom reviret och letar efter byten. I regioner med bra tillgång till föda som Serengeti eller Nairobi nationalpark vandrar arten bara 2 till 13 km per dag/natt. Vid Namibias kustlinje iakttogs däremot lejon som vandrade 50 km per dag längs stranden för att fånga sälar. Arten gräver mer än andra stora kattdjur, bland annat för att komma åt vårtsvin. Typiska bytesdjur är antiloper, gaseller, gnuer, afrikansk buffel och zebror men även harar, fåglar och deras ägg, fiskar, ormar samt mindre krokodiler. I grupp kan de även fälla större djur som afrikanska bufflar, elefanter och vuxna giraffer. Sällan är lejonet kannibaliskt. Unga lejon börjar vid tre månaders ålder att jaga tillsammans med sin mor. Först efter två år kan de jaga självständigt. Vid jakten uppnår lejon en hastighet upp till 60 km/h men de är inte så uthålliga. Därför smyger lejon oftast fram till bytet för att öka sina chanser. Är avståndet till bytet 30 meter eller mindre rusar lejonet fram med stora språng som kan vara 6 m långa. Större byten dödas med ett fast bett i halsen för att strangulera offret medan små bytesdjur enkelt blir dödade genom ett slag med tassen. Huvudsakligen sker jakten i grupp men trots allt lyckas bara vart femte försök.
Hannar deltar bara i enskilda fall vid jakten, till exempel när större djur som buffel ska fällas. Bytet delas sedan efter flockens hierarki. Vuxna hannar är de första som får äta. Sedan följer honorna och till slut ungarna. Ofta förekommer strider vid kadavren som leder till sår hos motståndarna.
Lejon jagar vanligen själv men kan också konsumera döda djur som antingen dött av naturliga orsaker (till exempel sjukdom) eller som redan dödats av andra rovdjur som leopard eller gepard. Det förekommer till och med att lejon angriper hyenor för att komma åt deras byte. Lejon håller konstant utkik efter gamar som oftast är ett tecken på att ett djur nyligen dött eller ett djur som håller på att dö. Ett lejon kan konsumera upp till 33 kg i en enda måltid. En vuxen lejoninna kräver i genomsnitt cirka 5 kg kött per dag, en hane cirka 7 kg. Om tillfället finns så dricker lejonet efter varje jakt och varje dag vatten.
Kopulation hos lejon sker bara när honan är parningsberedd. Dessa perioder varar ungefär fyra dagar. Efter dräktigheten som varar cirka 3,5 till 4 månader lämnar honan flocken och föder en till sex ungar (i genomsnitt tre) som har en vikt av ungefär 1,5 kg och en kroppslängd som ligger vid 50 cm. Under de följande sex till åtta veckorna ger honan ungarna di i ett gömställe. Ligger tillflyktsorten avsides från flocken så jagar honan ensam. Vid dessa tillfällen stannar ungarna upp till 48 timmar ensamma i gömstället. Under tiden består faran i att ungarna blir upptäckta av hyenor och andra rovdjur. Efter åtta veckor introducerar honan sina ungar i flocken. De blir nästan alltid accepterade på en gång.
Senare får ungarna di inte bara av sin egen moder utan även av andra honor i flocken. Efter ungefär sex månader slutar honan att ge di och efter två år är ungarna självständiga. Medellivslängden för lejon ligger mellan 14 och 20 år men oftast är det bara honor som uppnår denna ålder. Hannar blir i naturen på grund av de beskrivna omständigheterna mellan 7 och 12 år gamla. Viktigt är också i vilket område lejonet lever. I skyddade regioner som Kruger nationalpark blir djuret mellan 12 och 14 år gammalt men utanför dessa parker eller reservaten når de högst 8 års ålder. Individer i djurparker har däremot blivit upp till 34 år gamla.
I stora delarav Afrika minskar antalet lejon snabbt men det finns geografiska skillnader. I Väst-och Centralafrika minskar stammen kraftigt och kommer att minska medytterligare femtio procent under de kommande två decennierna om inget görs föratt bevara stammen. Lejonstammen minskar också, om än mindre dramatiskt, iÖstafrika. Däremot ökar populationerna i fyra länder: Botswana, Namibia,Sydafrika och Zimbabwe.
Som för nästan alla stora djur i Afrika är det största hotet för lejon människan som bedriver jakt på dem. På grund av flera skyddsåtgärder som har införts under de senaste åren har omfånget av jakten minskat betydligt.
Ett annat problem är sjukdomar. 1995 beskrevs för första gången ett fall av tuberkulos hos lejon. Senare var nästan 90 % av populationen i södra delen av Kruger nationalparken infekterade. Sjukdomen fick lejonen av bytesdjur som bufflar. Mellan 60 och 70 procent av alla afrikanska lejon bär ett virus som kallas FIV (Feline Immunodeficiency Virus) och som liknar HIV hos människor.
Uppskattningsvis lever mellan 16 000 och 30 000 vilda lejon i Afrika. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) ansåg 2004 att beståndet minskade med 30 till 50 procent under de föregående 20 åren. I några skyddszoner i östra och södra Afrika finns däremot goda tecken för lejonets framtid. Lejonet (Panthera leo) är kategoriserat som sårbart (VU) av IUCN.
Det asiatiska lejonet (Panthera leo leo) listas med omkring 350 individer som starkt hotat (Endangered).