Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb. Den beskrevs av Carl von Linné 1758. Stenknäcken häckar i lövskogsområden i stora delar av Europa och tempererade delar av Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar. Arten har på senare tid ökat i antal och vidgat sitt utbredningsområde. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18–19 centimeter och vikt på cirka 50–60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt.
Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan, på de i övrigt metallglänsande blåsvarta vingarna. På sommaren är näbben blåsvart medan den är benvit eller blekt gulbrun på vintern. På vintern är även fjäderdräkten något mer dämpade i färgerna. Juvenilen har grågult bröst med en grovt mörkfläckad buk.
Runt ögat har stenknäcken en svart "mask". Detta, i kombination med den kraftiga näbben, ger stenknäcken ett bistert utseende.
Lätet är ett explosivt knäppande "zick", eller "pix", samt ett koltrastlikt dämpat "srri". Sången, som hörs mest på våren, är lågmäld och består av "zick"-anden varierat med knirranden och knarranden i gulsparvsliknande ramsor.
Stenknäcken häckar i stora delar av Europa och i de tempererade delar av Asien. De nordliga populationerna är flyttfåglar medan de sydliga är stannfåglar eller strykfåglar.
I Sverige förekommer den mest i södra och mellersta delen och tidigare även där sparsamt, men har på senare tid ökat i antal och häckar allt längre norrut. Idag utgör nordgränsen en linje från södra Värmland via södra Dalarna till norra Uppland. Lokalt häckar den även utmed Norrlandskusten norrut till Norrbotten.
Stenknäcken blir könsmogen efter ett år. Under häckningsperioden förekommer den i löv- och blandskog, parker och fruktträdsodlingar. På hösten äter den mycket gärna kärnor av körsbär. Dessutom förtär den kärnor av rönnbär, oxelbär och dylikt samt olika sorters frön.
Boet byggs i en klyka mellan några grenar, vanligen högt upp i ett lövträd, och är konstfärdigt sammanflätat av riskvistar samt invändigt fodrat med fina rötter, ull och hår. Honan lägger tre till sex ljusblå ägg. Äggen ruvas i 13 till 14 dagar, huvudsakligen av honan. Båda föräldrarna utfodrar ungfåglarna.
Stenknäcken har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Europa utgör ungefär 25–49 % av häckningsområdet för stenknäcken. Där häckar uppskattningsvis 2,4–4,2 miljoner par, vilket extrapolerat skulle innebära 7,2–12,6 miljoner vuxna individer, och en global population på 14,7–50,4 vuxna miljoner individer. Utvecklingstrenden beräknas vara i ökande globalt, samt även specifikt i Europa. Utifrån detta kategoriserar Birdlife International stenknäcken som livskraftig (LC).
Inga substantiella hot mot arten har konstaterats, åtminstone inte inom Europa. Nedgångar i populationen i vissa länder kan möjligen kopplas till avverkning av lövskog och nedmontering av gamla fruktträdgårdar samt ökad predation.
Även i Sverige anses arten vara livskraftig och ökar i antal. Fram till 1970-talet var stenknäcken en ganska ovanlig fågel som ansågs knuten till körsbär och avenbok, med ett kärnområde i körsbärsrika platåbergslandskapet i centrala Västergötland. Idag är den både vanligare och mer vida spridd, särskilt talrik i lövrika områden i Skåne, södra och östra Småland, Blekinge, centrala Västergötland, Öland och i Mälarlandskapen. På Gotland är den dock sparsammare. Sveriges bestånd har senast uppskattats till 17 000 par (2012), men arten är svårinventerad och siffran kan vara större.
