Svartmes (Periparus ater) är en liten mes i släktet Periparus. Den förekommer över stora delar av Europa och Asien, huvudsakligen i barrskog.
Svartmesen är Sveriges minsta mes, med en längd på endast elva centimeter och en vikt på åtta till tio gram. Den har svart huvud med en tydlig vit fläck i nacken, beigevit undersida och kort stjärt. Näbben är svart. Ryggen är blåaktigt svart och vingen har två vita band. Könen är lika. Locklätet är ett tuii eller sii. Sången liknar talgoxens men är snabbare.
Färgsättningen varierar relativt kraftigt regionalt, där bland annat fåglar i Storbritannien och på Iberiska halvön är mer olivbruna på ryggen och rödbruna kroppsidor, de på Cypern med påtagligt större svart haklapp och brun rygg och irländska fåglar gultonade undertill och på kinderna.
Svartmesen finns i stora delar av Europa och Asien. Den är vanligen stannfågel. Clements et al 2019 urskiljer hela 19 underarter fördelade i åtta grupper med följande utbredning:
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) föreslås en annan underartsindelning, där cabrerae med utbredning på större delen av Iberiska halvön skiljs ut ur nominatformen, men derjugini inkluderas i michalowskii. Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.
Underarten melanolophus behandlades tidigare som den egna arten himalayasvartmes på basis av avvikande utseende (mörkgrå buk, kanelbrun undergump), men studier av både genetik, läten och beteende visar att den trots allt är en del av svartmesen.
Svartmesen förekommer i hela Sverige förutom längst i norr. Med 71 418 individer ringmärkta i Sverige under åren 1911–2008 är arten tämligen vanlig inom svensk ringmärkning.
Svartmesen föredrar barrskog. Den blir könsmogen efter ett år. Honan bygger ett bo av mossa som fodras med ull och hår och placeras i håligheter i marken, i berg och i trädstammar. Honan lägger sju till elva ägg som är vita med rödaktiga prickar. Äggen ruvas av honan i 14–16 dagar. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i 16–19 dagar. I den norra delen av utbredningsområdet brukar en häckning om året ske, medan två häckningar är vanligt längre söderut. Svartmesen befinner sig ofta högt uppe i träd, där den äter frön, insekter och spindlar.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). I Europa tros det häcka 15,9–28,8 miljoner par.
Svartmesen har de senaste 30 åren minskat med mellan 32 och 49 %, men beståndet har varit mer eller mindre stabilt de senaste tio åren och anses vara livskraftigt.
