Myskoxe (Ovibos moschatus) är ett slidhornsdjur som tillhör underfamiljen Caprinae. Djuret lever på den arktiska tundran framför allt i Grönland, Kanada och Alaska. Små flockar har inplanterats i Tajmyrien i Ryssland och i Dovrefjell i Norge. En grupp på fem myskoxar från Dovrefjell vandrade 1971 in i Härjedalen varpå en svensk stam etablerades.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Vä
VäxtätareVäxtätare är djur som är anatomiskt och fysiologiskt anpassade till födointag baserat på växter. Växtätande insekter och småkryp kan bete...
Fo
FolivoraGr
GraminivoreTe
TerrestriskPr
PrecocialBe
BetesdjurBete är när ett djur äter växtdelar, ofta på ett sådant sätt att växten överlever.
Zo
ZoochoryVi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Vä
Växtätande djurPo
PolygyniSo
SocialVa
VallaEn flock eller hjord är en grupp, klunga, skara eller samling djur, oftast av artfränder.De medeltida landskapslagarna i Sverige och Norge bestod...
Do
DominanshierarkiIn
Inte en migrantDo
DomesticeradM
börjar medDj
Djur i Kanadas provinserMyskoxen har en kort och robust kropp med ett kraftigt skulderparti. Hannen väger 300–400 kilogram, är 2,5 meter lång och cirka 1,45 meter i mankhöjd. Honan väger 200–300 kg, är 2,30 meter lång och omkring 1,30 meter hög. Myskoxen är anpassad för att året runt leva i arktiskt klimat och trivs bara i områden där temperaturen mitt i högsommaren understiger +10 °C. Den klarar köldgrader ända ner till cirka -50 °C, även i stark blåst tack vare ett tjockt fettskikt, men framförallt beroende på den 10 cm tjocka pälsen i två lager, ull närmast kroppen och upp till 70 cm långa stickelhår utanpå. Underullen, qiviut, är starkare än fårull, har åtta gånger högre värmeisoleringsförmåga och är finare än kashmir (11 My). Både kor och tjurar bär horn. Ungdjuren har hornbasen täckt av hår, medan äldre djur har en kraftig "mittbena" – en djup, hårlös ränna som delar hornen. Bägge könen har sina horn nedåtriktade och används mot fiender och vid kamp under parningstiden. Hornen beskrivs i Nordisk Familjebok enligt följande:
Hovarna är breda och vasskantiga och används, liksom det tunga huvudet i sig, för att komma åt föda under snö och is på vintern. Hovarna används också för att hålla sig fast på klippor, då myskoxen är en oväntat vig och snabb klättrare.Myskoxar skiljer sig från nötkreatur genom att sakna dröglapp, att liksom får och getter ha "mustasch", och genom att ha enbart två spenar.
Naturliga populationer av myskoxe finns i norra Kanada samt längs norra och nordöstra kusten av Grönland. I Alaska utrotades djuret vid slutet av 1800-talet. Först på 1930-talet lyckades man plantera in djuret på ön Nunivak vid Alaskas västkust. Senare spred sig arten längs kusten.
Arten har också inplanterats i Ryssland på Tajmyrhalvön. Dessutom sattes myskoxar ut på Wrangels ö i Norra Ishavet. Där lever nu omkring hundra djur. Liknande försök på Island och Svalbard gick sämre.
På Ryøya utanför Tromsø, mellan Malangshalvøya och Kvaløya, strövade tidigare ca 20 myskoxar omkring fritt. De disponerades och förvaltades av Institutt for arktisk og marin biologi vid universitetet i Tromsø. Den sista myskoxen på Ryøya avlivades 2018. Första försöket att återinplantera djuret i Norge var 1927, men först 1947, i Dovrefjell nationalpark, lyckades man. Denna population omfattade 2013 cirka 250 individer. 2018 registrerades 244 individer. Eftersom antalet enligt förvaltningsplanen inte bör överstiga 200 vintertid, beslutades att upp till 15 individer skulle skjutas. Miljodirektoratet rapporterar att summan var 212 vintern 2020 och 227 i februari 2021, och att man har fortsatt minska beståndet från det tidigare ca 250.
Myskoxar lever i hjordar. Om somrarna omfattar dessa fem till femton djur, om vintrarna omkring tjugo. Ibland bildar flera hjordar en stor grupp med upp till hundra individer. I motsats till renar vandrar myskoxar inte långt utan går dagligen cirka två kilometer och håller sig under vintern gärna inom snöfattiga karga områden där växtligheten ligger i dagen och där de slipper pulsa i djup snö. Ett dominant djur, hona eller hane, leder hjorden framåt. Mellan sommar- och vinterrevir är det bara några kilometer. I Norge stannar myskoxar alltid i samma område. Födan består enbart av växter som bärris, gräs, kvistar från bland annat videsläktet och starr som de skrapar fram under snön, eller hittar på renblåsta, snöfria barfläckar. På sommaren söker de sig ner till fjällbjörkskogarna eller de fjällnära skogarna och äter vide, björk, kvanne, torta och liknande örter.
Myskoxar lever mycket socialt. De har ofta kroppskontakt med varandra och gör det mesta i tätt samspel. Ibland ser hjorden ut att vara ett enda djur med många huvuden. Mat- och vilotider inträffar samtidigt för hela hjorden. Vid flykt springer de skuldra vid skuldra.
Myskoxens enda naturliga fiender, bortsett från människan, är brunbjörn, isbjörn och varg. Om en grupp myskoxar blir hotade av vargar flyr de först till en kulle med lite snö på. Sedan ställer de sig bredvid varandra i form av en hästsko med huvudet mot fienden. Är det många vargar, som oftast sprider sig runt gruppen, bildar de en sluten cirkel med alla ungdjur i mitten. Enskilda tjurar eller kor springer framåt och attackerar angriparen. Vargarna vågar bara angripa en myskoxe om denna uppträder ensam som vid ett utfall mot vargarna, men riskerar då att spetsas på myskoxens vassa horn. Om vargar hittar en lucka i cirkeln går de till attack där de i första hand är ute efter kalvarna på samma sätt som när vargflockar går till angrepp mot en grupp bisonoxar med kalvar.
Honor blir i genomsnitt könsmogna vid fyra års ålder, hannar först vid sex år. Parningstiden sträcker sig från juli till augusti. Kon är dräktig sju till nio månader och föder oftast en kalv som vid kalvningen väger sju kilogram. Honan däggar kalven nästan femton månader trots att kalven efter en vecka börjar äta gräs. Är miljön bra sker födslar varje år.
Under brunsttiden sker häftiga strider mellan tjurarna. Först hotar de varandra med höga, närmast lejonaktiga vrålljud och uppvisning av hornen. Sedan springer de i 30 km/h (vissa hävdar 40–50 km/h) rakt in i varandra och stångar ihop pannbenen, i en kollision som kan höras på en kilometers avstånd. Få andra djur skulle överleva detta, men myskoxens panna är speciellt konstruerad för ändamålet, med drygt tio centimeter horn och sedan drygt sju centimeter ben direkt mot hjärnan. Beteendet upprepas upp till 20 gånger, till dess ena tjuren ger sig av. Träffar en tjur motståndaren med hornet i köttet får motståndaren ofta svåra sår som kan leda till döden.
Tjuren som besegras i kampen skiljer sig oftast från hjorden eller ansluter sig till flockar med andra tjurar. I hjorden förblir de bara när de visar underdånighet mot den dominanta tjuren. I juni börjar tjuren att uppvakta honan, men parningen sker först i augusti.
Skyddsåtgärder för myskoxens bevarande infördes i Kanada 1917 och på Grönland 1974. Efter detta ökade beståndet markant. Till exempel fördubblades den kanadensiska populationen mellan tidigt 1980-tal och tidigt 1990-tal. Inuiter i Kanada har sedan 1970 tillstånd att fälla tjugo myskoxar om året. Olika populationer på Grönland lever i Grönlands nationalpark samt i två naturreservat. På Grönland kvarstår också ett begränsat jakttillstånd på myskoxar utanför nationalparken. Myskoxen är ratificerad som prioriterad art i Bernkonventionen
Myskoxen listas av IUCN på grund av det stora utbredningsområdet och ett ganska talrikt bestånd som livskraftig (LC).
Naturvårdsverket anser inte att myskoxen tillhör den svenska faunan varför den inte är upptagen på rödlistan för hotade djurarter i Sverige. Dock har man godkänt en förvaltningsplan som ska vara lokalt förankrad. Myskoxen är upptagen i artskyddsförordningen SFS 98:179 samt upptagen som kronans vilt och därmed fridlyst. Myskoxarna i Sverige får inte störas och privatpersoner får inte gå närmare än 100 meter eftersom djuren är stresskänsliga.
