Amerikansk tundrapipare (Pluvialis dominica) är en fågel som tillhör familjen pipare. Till utseendet påminner den om de två närbesläktade arterna sibirisk tundrapipare (Pluvialis fulva) och ljungpipare (Pluvialis apricaria).

Dagaktiv

Kö

Köttätare

Insektsätare

Vä

Samlade

Utseende

Amerikansk tundrapipare är en medelstor pipare som mäter 24-27 centimeter, har ett vingspann på cirka 66 centimeter och väger cirka 145 gram. Den är något större än sibirisk tundrapipare men gentemot ljungpipare är den istället mindre, slankare och mer långvingad. Stående har den lång handpenneprojektion.

I alla dräkter påminner den om sibirisk tundrapipare. I adult dräkt är den mer svart undertill och på sidorna än sibirisk tundrapipare och den liknare snarare kustpiparen än ljungpiparen. Undergumpen och undersidan av stjärten är dock svarta. De vita ögonbrynsstrecket som går ihop i pannan går ner bakom örontäckaren och ner på bröstet och bara ett tunt svart streck skiljer dessa stora vita ytor på bägge sidor om bröstet. Ovansidan är grovt vattrad i svart, grått, vitt och med få inslag av gult. Dess ben som är ganska långa är mörkare svartgrå än exempelvis ljungpiparens. I flykten ser man att den inte har något vitt i armhålan som ljungpiparen och sibiriskt tundrapipare utan den är helsvart. Undersidan av vingen är gråbrun som hos sibirisk tundrapipare.

I juvenil dräkt påminner den om en liten juvenil kustpipare. Den är ljust grå på bröst och undergump, har en vattrad ovansida som ser skiffergrå ut på håll och den har ett markerat ljust ögonbrynsstreck.

Dess lockläte är ett "klyi" med betoning på första stavelsen.

Distribution

Geografi

Kontinenter

Nordamerika, Sydamerika

Subkontinenter

Karibiska öarna, Centralamerika

Biogeografiska områden

Nearktiska regionen, Neotropiska regionen

WWF-biomer

Tempererade gräsmarker, Tundra

Amerikansk tundrapipare häckar i Alaska och Kanada och övervintrar i södra Sydamerika. De följer en elliptisk flyttrutt. Nordflyttande fåglar passerar genom Centralamerika under perioden januari-april och rastar i stora antal i exempelvis Illinois innan de flyttar sista sträckan till sina nordliga häckplatser. Under hösten följer de en östligare rutt över västra Atlanten och Karibiska havet till övervintringsområdena i Patagonien. Arten har en av de längsta kända flyttrutterna av alla fåglar och tillryggalägger mer än 40 000 km och av dessa är 3.500 km över öppet hav.

Felflugna individer observeras sällsynt men regelbundet i Västeuropa. I Sverige är den en mycket sällsynt gäst, ovanligare än sibirisk tundrapipare. Den har observerats 19 gånger till och med 2020, första gången på Ängsnäset i Falsterbo, Skåne 20 september 1981. Därtill har ytterligare 30-talet fynd gjorts av obestämda tundrapipare.