Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Den är vanligen stannfågel och de flesta talgoxar flyttar inte förutom under extremt hårda vintrar. Talgoxen är den mest utbredda arten i släktet Parus och dess taxonomi är komplicerad och omdiskuterad. Den är nära släkt med de asiatiska arterna grå talgoxe och östlig talgoxe, som båda tidigare behandlades som del av talgoxen. Dessa urskiljs dock numera vanligen som egna arter.
Talgoxen är lätt igenkännlig med svart huvud och hals, framträdande vita kinder, olivgrön ovansida och gul undersida, med viss variation bland de många underarterna. Den äter huvudsakligen insekter på sommaren medan den på vintern äter en mer varierad föda. Liksom alla mesar är den hålhäckare och häckar vanligen i trädhål. Honan lägger omkring tolv ägg och ruvar dem ensam, men båda föräldrarna tar hand om ungarna. De flesta år föder paret upp två kullar. Bona kan plundras av hackspettar, ekorrar och vesslor och angripas av loppor, och adulta fåglar kan jagas av sparvhökar. Talgoxen har anpassat sig väl till människans miljöpåverkan och är en vanlig fågel i stadsparker och trädgårdar. Den är också en viktig art för ornitologiska studier.
Talgoxen är en stor mes som mäter 12,5–14,0 cm och den har ett distinkt utseende som gör arten lätt att känna igen. Den väger 16–21 gram. Nominatformen P. major major har blåsvart hjässa, svart nacke, strupe, haklapp och huvud, och vita kinder och örontäckare. Bröstet är klart citrongult med en svart längsgående rand mitt på, som löper från haklappen till kloaköppningen. Den har en blekvit fläck på halsen som övergår till grönaktigt gul på övre nacken. Resten av nacken och ryggen är grön med olivgrön nyans. Vingtäckarna är gröna, resten av vingen är blågrå med ett vitt vingband. Stjärten är blåaktigt grå med vita ytterkanter. Honans fjäderdräkt liknar hanens förutom att färgerna på det hela taget är blekare; haklappen är mindre intensivt svart, liksom randen som löper nedför magen, vilken också är smalare och ibland avbruten. Ungfåglar liknar honan, förutom att de har blekt olivbruna nackar och halsar, gråaktig gump, och gråare stjärtar med mindre markerade vita spetsar. Näbben är konisk, kullrig och ungefär dubbelt så lång som hög. Klorna är krökta, hoptryckta och spetsiga.
Färgen på hanens bröst har visats korrelera med mer motståndskraftig sperma, och är ett sätt som hanen använder för att visa honor sin reproduktiva överlägsenhet. Högre nivåer av karotenoid ökar intensiteten i den gula färgen på bröstet, och gör det också möjligt för sperman att bättre motstå angrepp av fria radikaler. Karotenoider kan inte syntetiseras av fågeln och måste inhämtas från födan, så en klargul färg på hanen demonstrerar hans förmåga att skaffa sig bra näring. Bredden på hanens bukband, som varierar mellan individer, är en faktor i urvalet. Honor av högre kvalitet tycks välja hanar med bredare band.
Talgoxen har en vidsträckt utbredning över stora delar av Eurasien. Den återfinns över hela Europa förutom Island och norra Skandinavien, inklusive flera öar i Medelhavet. I Nordafrika återfinns den i Marocko, Algeriet och Tunisien. Den förekommer också över Mellanöstern och delar av Centralasien från norra Iran och Afghanistan till Mongoliet, samt över norra Asien från Uralbergen österut ända till norra Kina och Amurdalen.
Talgoxen bebor ett antal olika habitat. Den återfinns oftast i öppna lövskogslandskap, blandskog och skogsbryn. I täta skogar, däribland barrskogar, återfinns den vanligen i gläntor. I norra Sibirien återfinns den på taigan. I Nordafrika föredrar den ekskogar samt bestånd av atlascederträd och till och med palmdungar. I östra delen av dess utbredningsområde i Sibirien, Mongoliet och Kina föredrar den pil- och björkskog nära floder. Flodnära skogslandskap med pilträd som popplar tillhör habitaten för Turkestangruppen i Centralasien, liksom låga busklandskap och oaser; på högre höjdnivåer bebor den habitat från lövskog och barrskog till öppna områden med spridda träd.
Talgoxen är i allmänhet inte en flyttfågel. Par stannar vanligen nära eller inom sitt revir hela året runt, till och med i de norra delarna av utbredningsområdet. Unga fåglar sprider sig från sina föräldrars territorium, men vanligen inte så långt. Populationer kan bli invasionsflyttare under hårda vintrar, vilket innebär att grupper på upp till tusen fåglar utan förvarning kan flytta från norra Europa till Östersjöområdet, Nederländerna, Storbritannien och till och med till södra Balkan.
Talgoxen introducerades utan framgång i USA. Fåglar släpptes ut nära Cincinnati i Ohio mellan 1872 och 1874 men de lyckades inte etablera sig. Talgoxar föreslogs som en kontrollåtgärd mot äpplevecklare, vilket nästan ledde till att de infördes i några nya områden särskilt i USA, men denna plan genomfördes inte. Talgoxar infördes senare i provinsen Almaty i nuvarande Kazakstan åren 1960–1961 och etablerade sig där, men deras nuvarande status är oklar.
Talgoxen finns i hela Sverige och är i mellersta och södra Sverige en av de vanligaste mesarna. Med 709 884 individer ringmärkta åren 1911–2008 utgör talgoxen en av de vanligast ringmärkta fågelarterna i Sverige.
På sommaren äter talgoxar främst insekter och spindlar som de fångar genom att plocka dem från löv. Bland bytena finns kackerlackor, gräshoppor och syrsor, nätvingar, tvestjärtar, halvvingar, myror, flugor, nattsländor, skalbaggar, näbbsländor, gråsuggor, lockespindlar, bin och getingar samt snäckor. Under häckningssäsongen utfodrar talgoxarna sina ungar med proteinrika fjärilslarver. En studie som publicerades 2007 fann att talgoxar bidrog till att minska skador från larver i äppelträdgårdar med så mycket som 50 procent. Ungarna genomgår också en period i sin tidiga utveckling då de utfodras med ett olika spindlar, möjligen av näringsmässiga orsaker. Under höst och vinter på norra halvklotet, då färre insekter finns tillgängliga, utökar talgoxen sin föda med bär och frön. Frön och frukter kommer vanligtvis från lövträd och buskar, däribland bok och hassel. Vintertid utgör ungefär 90% av födan växtmaterial hos de populationer som lever i norra Europa. När det finns tillgängligt tar de gärna matrester, jordnötter och solrosfrön från fågelbord. Under särskilt stränga vintrar kan de förtära 44 % av sin kroppsvikt i solrosfrön. De födosöker ofta på marken, särskilt under år med hög produktion av bokollon. Talgoxar och andra mesar bildar artblandade grupper, så kallade meståg, som födosöker tillsammans under vintern.
Stora matbitar, som stora frön eller byten, hanteras genom att fågeln håller föremålet med ena foten eller båda fötterna och slår på det med näbben tills det går att äta. Med denna metod kan en talgoxe ta sig in i en hasselnöt på omkring tjugo minuter. När de utfodrar ungarna kan de adulta fåglarna slå av huvudena på stora insekter för att göra dem lättare att förtära, och rensa bort tanninerna ur fjärilslarver vilket annars kan fördröja ungens tillväxt.
I talgoxens födosök kombineras dess mångsidighet i födoval, tillsammans med stor förmåga till problemlösning. I England lärde sig talgoxar att bryta upp foliekapsylerna på hemlevererade mjölkflaskor för att komma åt grädden på toppen. Detta beteende, som noterades första gången 1921, spreds snabbt under de följande tjugo åren. År 2009 rapporterades att talgoxar dödade och åt Pipistrellus-fladdermöss. Detta är första gången någon observerat att en sångfågel jagar fladdermöss. Talgoxarna gör bara detta på vintern då fladdermössen går i ide och det är dålig tillgång på annan föda. Det förekommer också att talgoxar dödar andra småfåglar. Kanske främst för att undanröja konkurrens men det finns även observationer av talgoxar som dödat småfåglar för föda. Talgoxen har också observerats använda redskap i form av barr som de hållit med näbben för att dra ut larver ur trädhålor.
Talgoxen är socialt monogam och upprättar häckningsrevir. Reviret bildas i slutet av januari och börjar försvaras på senvintern eller tidig vår. De återanvänds vanligtvis under flera år, till och med om en i paret dör, så länge som kullarna föds upp med framgång. Honor förflyttar sig ofta till nya revir om deras bo har plundrats föregående året. Om paret av någon anledning separerar skingras fåglarna och honan flyttar då längre än hanen för att upprätta ett nytt revir. Fastän talgoxen är socialt monogam är parningar utanför paret vanliga. En studie i Tyskland visade att 40% av bona innehöll några ungar med annan fader än den häckande hanen och att 8,5% av alla ungar kommit till på detta sätt.
Talgoxens häckning är säsongsbunden. Den exakta tiden varierar beroende på ett antal faktorer, i första hand plats. Häckning sker mestadels mellan januari och september. I Europa inleds häckningssäsongen vanligen efter mars. I Israel finns exceptionella observationer av häckning under månaderna oktober till december. Mängden solljus och dagstemperatur påverkar också tidpunkten för häckningen. En undersökning fann ett starkt samband mellan tidpunkten för äggläggning och den största förekomsten av fjärilslarver, som i sin tur har samband med temperatur. På individnivå tenderar yngre honor att börja lägga ägg senare än äldre.
Under häckningstiden håller talgoxen framför allt till i lövskogar och parker. Talgoxar är hålhäckare som vanligen häckar i träd, men ibland i husväggar eller bergväggar, och använder gärna holkar. Boet inuti håligheten byggs av honan och tillverkas av växtfibrer, gräs, mossa, hår, ull och fjädrar. Antalet ungar i en kull är ofta mycket stort, så många som 18, men fem till tolv är vanligare. Kullen är mindre när fåglarna börjar lägga ägg senare, och även när konkurrenterna är fler. Vid andrahäckningar tenderar kullarna att vara mindre. Talgoxar på öar lägger mindre kullar med större ägg än fåglar på fastlandet. Äggen är cirka 18 millimeter stora och vita med rödaktiga fläckar. Honan sköter hela ruvningen och utfodras då av hanen. Honan håller sig tätt intill äggen och väser när hon blir störd. Tidpunkten för kläckning, som helst synkroniseras med den största tillgången på byten, kan manipuleras när miljöförhållanden ändras efter att det första ägget lagts genom att ruvningen inleds senare, att fler ägg läggs eller att det tas en paus under ruvningen. Ruvningen varar i 12 till 15 dagar.
Ungarna är liksom hos alla mesar nakna och blinda när de kläcks. När fjädrarna börjar framträda är ungarna ovanliga för att vara bostannare genom att deras fjäderdräkt är färgad med karotenoider på samma sätt som deras föräldrar (hos de flesta arter är den gråbrun för att undvika predation). Nacken är gul och drar till sig föräldrarnas uppmärksamhet genom sin ultravioletta reflektans. Detta kan vara för att göra dem lättare att hitta i svagt ljus, eller vara en signal om fitness för att få föräldrarnas uppmärksamhet. Denna fläck blir vit efter den första ruggningen vid två månaders ålder, och minskar i storlek när fågeln växer.
Ungarna utfodras av båda föräldrar och får vanligen 6–7 g föda om dagen. Båda föräldrarna ger ungarna mat och håller rent i boet genom att plocka bort avföring. Båda könen gör lika stora insatser. Ungarna stannar i boet i 16 till 22 dagar och blir oberoende av föräldrarna åtta dagar efter att ha blivit flygga. Utfodringen kan fortsätta även efter att ungen blivit oberoende, upp till 25 dagar för ungar från den första kullen, men så länge som 50 dagar för den andra kullen. Boungar från andrakullar har svagare immunförsvar och kroppskondition än de från förstakullar, och därför en lägre överlevnadsgrad. Talgoxen blir könsmogen vid ett års ålder.
