Jaktfalk (Falco rusticolus) är världens största falk. Den förekommer cirkumpolärt i fjälltrakter och på tundra. Globalt är den inte hotad, dock i Norden där den minskar i antal.
Jaktfalk är världens största falkart med en kroppslängd på 53–63 cm och vingspannet 109–134 cm. Jaktfalken har breda vingar med rätt trubbiga spetsar för att vara en falk. Arten kan förväxlas med pilgrimsfalk, särskilt unga fåglar som även kan förväxlas med duvhök. De svenska falkarna tillhör den mörkgrå morfen där de gamla falkarna har en grå (gråbrun) ovansida med ljust askgrå tvärvattring eller fläckning. Den vita undersidan är fint mörkt fläckad eller streckad med en del tvärvattring på kroppens sidor och på ”byxorna”. Ungfåglarna är kallt färgade mörkt brungrå på ovansidan och grovt, mörkt längsstreckad på undersidan. Nordligare former är ljusare – på Island är jaktfalken ljust grå och på Grönland finns den vita form med mörka fläckar som var den mest eftersökta statussymbolen inom falkeneringskonsten vid de europeiska furstehoven. Könen liknar varandra med enda skillnad att honan är något större. Yngre fåglar är oftast mörkare än adulta fåglar.
Jaktfalken förekommer i fjälltrakter och på tundra runt hela norra halvklotet. Den förekommer i Kanada, USA, Grönland, Mexiko, Island, Norge, Sverige, Finland, Frankrike, Grekland, Ryssland och Kina. Den är en stannfågel förutom en mindre del allra längst norrut. Ungfåglar drar dock regelbundet söderut under sina första vintrar och kan då ses långt söder om jaktfalkens häckningsområden. Falken rör sig också spontant över stora avstånd.
I Skandinavien består födan huvudsakligen av ripa, främst fjällripa. Omkring 80–85 % av födan (räknat efter vikt) utgörs av ripa. Även de år som fjällripsbeståndet är magert och det är gott om lämlar föredrar jaktfalken fjällripa. Utöver ripa äter den lämmel och sork och även andra fåglar som änder, trastar, kråkfåglar och vadare. Den fångar i motsats till pilgrimsfalken huvudsakligen sina byten nära marken. Populationer i kustområden lever huvudsakligen av sjöfågel.
På grund av de hastigheter som pilgrimsfalken uppnår under sina störtdykningar när den jagar brukar den arten anses vara världens snabbaste djur, men några faktiska vetenskapliga studier som prövat detta finns inte. I boken The Gyrfalcon hävdar Eugene Potapov och Richard Sale istället att jaktfalken kan vara snabbare.
Jaktfalken föredrar övergivna bon efter andra rovfåglar (även örnar) eller kråkfåglar. Ett jaktfalkspar behöver ta mellan 180 och 200 ripor från det att äggen lagts tills ungarna är flygkunniga, beräknat på en medelkull om 2,3 ungar.
Globalt är jaktfalken inte hotad, med ett stort utbredningsområde och en uppskattad världspopulation på 20 000–50 000 vuxna individer. På grund av detta kategoriseras den som livskraftig (LC) av IUCN. I Europa uppskattas beståndet till 1 100–1 900 par.
I Norden är jaktfalken dock hotad och minskar i antal. Bakomliggande faktorer kan vara insamling av ägg eller ungar och brist på föda när bestånden för fjäll- och dalripa minskar. I 2020 års svenska rödlista kategoriseras den som starkt hotad. Endast mellan 160 och 200 vuxna individer tros finnas i de svenska fjällen.