Sävsparv (Emberiza schoeniclus) är en fågel som tillhör familjen fältsparvar. Den förekommer i Europa och norra Asien österut till Stilla havet, i våtmarker men också i fjälltrakters björk- och videbälten. Arten minskar i antal men kategorisas som livskraftig av IUCN. I Sverige är den dock upptagen på rödlistan.
Sävsparvens vetenskapliga artnamn schoeniclus kommer av skhoiniklos, en liten vattenälskade fågel som nämns av Aristoteles.
Te
TerrestriskOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Monogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
Mi
MigrerarC
börjar medSävsparven är en medelstor (13,5–15,5 cm) sparv. Fjäderdräkten är mest brun och beigevit, med vita stjärtsidor och mörk längssträckning. Hane i häckningsdräkt är lätt att känna igen med svart huvud, vitt halsband och vitt mustaschstreck.
I övriga dräkter har den beigefärgat ögonbrynsstreck och gråbrunt på hjässan och kinden. Hanens strupe är skuggad eller oregelbundet fläckad i svart, honans ofläckat beigevit med svarta strupsidestreck. Karakteristiskt är också rödbruna mindre vingtäckare, vilket skiljer den från dvärgsparv. Jämfört med denna har sävsparven också mörkare ben och alltid något svartmuskig kind, aldrig enfärgat rödbrun.
Näbben är mörk och vanligen liten, dock kraftig och bullig hos populationer i sydöstra Europa och kring Kaspiska och Svarta haven.
Bland lätena hörs dels mjuka "siy" och orena "bzy". Sången är ett ganska monotont upprepat "zripp zripp zryy".
Sävsparven häckar över hela Europa och i delar av Asien. Merparten är flyttfåglar som flyttar till sydligare delar av Europa på hösten och återvänder till häckningsområdena på våren. På många platser är det glest mellan bestånden eftersom sävsparven är knuten till specifika miljöer, främst våtmarker av olika slag, som ofta bara förekommer som fragment i landskapet. Följande lista med 19 underarter och dess utbredning följer Clements et al 2021 och International Ornithological Congress (IOC):
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) föreslås en annan underartsindelning, där underarterna parvirostris och pallidior inkluderas i passerina, stresemanni och tschusii i intermedia samt harterti, centralasiae och ziadamensis i pyrrhuloides. Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.
Sävsparven är främst en sommargäst i Sverige men kan också ses på vintern. Den anländer runt mars–april och flyttar till Medelhavsländerna i oktober–november. Den högsta beståndstätheten förekommer i fjällen. Lokalt finns även mycket täta bestånd vid slättsjöarna i södra och mellersta delarna av landet.
Sävsparven lever i vassar, vid sankmarker, i fjällbjörkskog och i den lågalpina zonens videbälten. I vissa fördelaktiga områden kan de leva så tätt intill varandra att det kan upplevas som en gles kolonibildning. Boet placeras på eller nära marken, i en tuva eller under omkullvräkt vass. Äggen, fyra till sex stycken, är brungrå med svartaktiga teckningar. Sävsparven lägger ofta två kullar under perioden maj till juni och båda föräldrar hjälper till med ruvningen som varar i 13–14 dygn. Den lever av insekter på sommaren och övrig tid av frön.
Sävsparven har en vid utbredning och en stor världspopulation, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska anses vara hotad globalt. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som livskraftig. I Europa tros mellan drygt fyra och drygt sju miljoner par häcka. Extrapolerat på hela utbredningsområdet kan därför världspopulationen mycket grovt uppskattas till mellan 23 och 40 miljoner vuxna individer.
Sävsparven är i Sverige en art som minskat rejält senaste åren, mellan 2000 och 2014 med hela 35 %. I 2015 års upplaga av Artdatabankens rödlista uppfördes den som sårbar, men nedgraderades till den lägre hotnivån nära hotad 2020 efter att minskningen verkar ha avtagit. Det svenska beståndet har 2018 uppskattats till 318 000 eller omkring 400 000 par.
Varför arten minskar i Sverige är oklart, men i Storbritannien har försämrad vinteröverlevnad konstaterats. Eftersom minskningen pågår i vitt skilda häckningsmiljöer, liksom att andra fröätare också minskar i antal, tros villkoren under flyttning och övervintring vara den huvudsakliga förklaringen även i Sverige. Sämre tillgång till föda vintertid orsakas av färre stubbåkrar och ökad ogräsbekämning. Borttagande av mindre våtmarker i jordbrukslandskapet påverkar också vinteröverlevnaden, liksom vårens häckningsplatser.
