Ärtsångare (Curruca curruca) är en vanlig fågelart i familjen sylvior (Sylviidae) som häckar över stora delar av Europa och i västra och centrala Asien. Över stora delar av sitt utbredningsområde är den en flyttfågel och den övervintrar söder om Sahara, på Arabiska halvön och i Indien. Det råder oenighet huruvida ärtsångaren utgör en enda art eller ett komplex bestående av flera arter.
Förr kallades ärtsångaren även för "ärtsmyg".
Den adulta ärtsångaren mäter 11,5–13,5 cm och väger 12–16 gram. Ärtsångaren är en liten och kraftigt byggd sångare, med rätt kort stjärt som har vita yttre kantfjädrar. Ovansidan är brun till gråbrun, men de sydöstligare är mer sandbruna, och undersidan vitaktig. Den har vit strupe, grå hjässa, grå örontäckare och mörka ben. Den har mörk tarser, mörk iris, tunn ljusgrå ring runt ögat och näbben är rätt kort och mörk, med något ljusare gråblå bas. Könen och åldrarna är lika.
Den nordöstliga underarten blythi har ljusare grå hjässa som separeras från kinden genom ett vitt ögonbrynsstreck. Att i fält skilja på ärtsångare och ökenärtsångare (S. minula) är mycket svårt, speciellt när det gäller halimodendri. Dock är typiska ökenärtsångare något mindre, har ljusare gråbrun rygg och renare vita stjärtsidor. Bergärtsångaren i sin tur, som lever i Centralasiens bergstrakter, är något större och mörkare än ärtsångaren.
Ärtsångaren häckar i Europa och Asien österut till Transbajkal, och som längst söderut till norra Israel. I Europa förekommer den inte i norra Skandinavien, norra Storbritannien, på Irland, inte i västra Frankrike, Spanien och Portugal, och i Italien häckar den endast längst i norr. Den är en flyttfågel som övervintrar söder om Sahara, främst i Östafrika, på södra Arabiska halvön och i Indien. I södra Centralasien, norr om Indien, i främst Pakistan och Iran förekommer en stannfågelpopulation.
Fågeln förekommer i stora delar av Sverige utom längst i norr.
Ärtsångaren lever i trädgårdar, parker, bergsområden och öppna skogsområden med tät undervegetation. Den är ofta svår att få syn på, då den rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold. Underarterna curruca och blythi föredrar liknande habitat som skogskanter, snår och buskmarker, från lågland upp till 2500 meter över havet. I norr förekommer de även i tajgaskog. Halimodendri förekommer istället i torra områden med buskskog eller enstaka buskar, främst på lågland eller vid foten av berg. På flytten uppträder alla underarter i snår och buskmarker.
Från april till oktober återfinns ärtsångaren på sina häckningsområden. Den blir könsmogen efter ett år. Den bygger ett bo, ofta med tunna väggar, av gräs, rötter, hår och strån. Boet är rikligt ihopklistrat med insektsväv som ofta även sitter på grenverket dör boet sitter. Boet är väl dolt, lågt över marken i täta busksnår eller träd. Honan lägger vanligtvis fem till sex ägg, men kullar med tre till sju förekommer. Äggen, som har vit bottenfärg med glesa bruna fläckar, ruvas omväxlande av båda föräldrarna i elva till 13 dagar under den huvudsakliga häckningstiden i maj till juli. Båda föräldrarna matar sedan ungarna. Ungarna lämnar boet något dygn före att det är flygga, vilket sker efter elva till 14 dagar. Ärtsångaren lägger en till två kullar per häckningssäsong. Den kan bli upp till 11 år gammal.
Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar ärtsångaren som livskraftig (LC), men inkluderar alla taxon i ärtsångarkomplexet i bedömningen. I Europa tros det häcka mellan 4,8 och knappt åtta miljoner par. Extrapolerat på hela utbredningsområdet kan världspopulationen mycket preliminärt uppskattas till 21,3–35,5 miljoner adulta individer.
I 2020 års upplaga av svenska Artdatabankens rödlista tas ärtsångaren upp som nära hotad (NT). De senaste tio åren tros den ha minskat med cirka 20 % i Sverige. 2018 uppskattades det svenska beståndet till 145 000 par.
