Vikare (Pusa hispida), även kallad ringsäl, är en säl som förekommer cirkumpolärt, främst i Norra Ishavet där den är den största sälpopulationen. Två underarter lever permanent i sjöar med sötvatten. Vikaren är något mindre än knubbsälen.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Kö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
Fi
FiskätarePl
PlanktivorePr
PrecocialNa
NatatoriskVi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Va
Vattenlevande djurPr
Predation djurPredation är ett begrepp inom ekologi som beskriver en form av biologisk interaktion då ett jagande djur dödar och äter ett byte. Predatorer ka...
Po
PolygyniSo
Solitära djurIn
Inte en migrantR
börjar medVikarsälen är mellan 120 och 195 centimeter lång (genomsnitt 150 cm). Den kan väga upp till 100 kilogram, i sällsynta fall upp till 140 kilogram. Hannen är något större än honan. Sälen har grå päls med mörka fläckar som har en ljusare kant, ibland tydligt runda – därav namnet ringsäl –, men ibland är fläckarna knappt skönjbara.
Liksom andra sälar har arten en sländformig kropp. Däremot skiljer sig arten från andra öronlösa sälar genom tillväxt under hela livet. Det avrundade huvudet sitter på en kort hals och kännetecknas av framåtriktade ögonen samt en kort och bred nos.
Vikaren är för det mesta tyst men exempelvis ladogavikaren har märkbara läten.
Vikaren beskrevs taxonomiskt första gången 1775 av den tyska naturalisten Johann Christian Daniel von Schreber. Han beskrev den som Phoca hispida men studier visade på släktskap med sälarna i släktet Pusa varför den flyttades till detta släkte 1958. Dess svenska trivialnamn härledas från det geografiska begreppet vik, där en vikare alltså är ett djur som håller till i vikar.
Utöver Norra ishavet förekommer vikaren i angränsande havsområden som norra Atlanten, norra Stilla havet, Ochotska havet, Berings hav och Hudson Bay. Arten vistas främst i saltvatten men i Saimen, Ladoga och tidvis även i Nettilling Lake förekommer den även i sötvatten.
För vikaren utgör Östersjön, Saimen och Ladoga refugier från det stora sammanhängande levnadsområdet i Yoldiahavet, som existerade för cirka 10 000 år sedan.
Vikaren föredrar havsregioner och sjöar som en längre tid av året är täckt med is. Merparten lever mest ensamma och bildar sällan flockar men ladogasälen är ett utpräglat flockdjur. På vintern skrapar vikaren hål i istäcket med labbarna för att få luft. En individ har vanligen mellan fem och tio hål samtidigt. Huvudsakligen använder djuret befintliga hål och börjar inte själv att göra nya. Vikaren utgör förmodligen det viktigaste bytet för isbjörn. Födan består huvudsakligen av fisk som mäter upp till tjugo centimeter. Vanligtvis är djuret under vattenytan i mellan två och fem minuter, men vid fara kan vikaren stanna under ytan i mellan 30 och 45 minuter innan den behöver luft. Vid dykning kan den nå ett djup på upp till 90 meter.
Honor skapar ett revir under vintern när de är dräktiga. Hela dräktigheten varar i elva månader, men embryot vilar cirka tre månader. Ibland gräver honan en grotta, i närheten av ett ishål, där hon föder sina cirka 60 centimeter långa ungar, som väger omkring 4,5 kilogram vid födseln. Ungen har vitaktig till ljusgrå päls som byts ut efter några veckor. Ungarna, som kallas kutar, diar honan under bara tre till sex veckor, då kuten väger cirka 20 kg. Kutarna lär sig tidigt att simma, vilket är nödvändigt på grund av det stora hotet från isbjörnar och fjällrävar, eller andra rovdjur, beroende på område. Honor kan para sig när de blivit tre–fyra år gamla, hannar något senare. Om en vikare lyckas undvika alla faror kan den bli 40 år gammal, men de flesta individerna blir mellan 20 och 25 år.
Den globala populationen av vikare är inte kategoriserad som hotad av IUCN utan bedöms som livskraftig (LC). Alla underarter kan dock påverkas starkt av klimatförändringar och en ny bedömning måste göras inom tio år. Vissa underarter är hotade också nu.