Glasögonsångare (Sylvia conspicillata) är en tätting i familjen sylvior. Den förekommer huvudsakligen i sydvästra Europa och nordvästra Afrika, men även lokalt i östra Medelhavsområdet. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
Glasögonsångaren påminner om törnsångaren (Curruca communis) med rostfärgade vingar och hos hanen grått huvud, men är tydligt mindre (12–13 centimeter jämfört med 13–15 centimeter) och slankare. Den har också proportionellt större huvud, kortare handpenneprojektion, smalare näbb och är mer nervös i rörelserna. Hanen har tydligt gråsvart tygel och främre delen av kinden och bröstet är mörkare brunskärt. Honan är även den lik törnsångare, men har bredare rostbrunt på vingen. Från hona rödstrupig sångare skiljer den sig utöver detta genom kortare vinge och ljusare gulskära ben.
Lock- och oroslätet är ett ljust och torrt, drr som gärna förlängs i serier. Sången är även den ljus, snabb och kvittrande med inledande visseltoner.
Glasögonsångaren förekommer i nordvästra Afrika, västra Medelhavsområdet och i ögrupperna Madeira, Kanarieöarna och Kap Verde-öarna i Atlanten. Tongivande internationella taxonomiska auktoriteterna IOC och Clements m.fl. delar upp den i två underarter med följande utbredning:
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) föreslås istället att den bör behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.
De flesta fåglar i Sydvästeuropa är flyttfåglar, medan på Malta, södra Sicilien, Cypern, i delar av Levanten och sydöstra Spanien flyttar endast en del av populationen. Även i Nordafrika är arten endast delvis flyttfågel eller gör höjdledsflyttningar.
Fågeln är en mycket sällsynt gäst norr om sitt utbredningsområde med knappt tio fynd i Storbritannien och inga i de nordiska länderna. Sommaren 2017 häckade överraskande nog ett par glasögonsångare framgångsrikt i Tyskland, i nationalparken Eifel, Nordrhein-Westfalen.
Arten återfinns oftast i mycket lågväxt buskmark i torra och varma medelhavsmiljöer, i garrigue, på saltslätter och i halvöken. Den atlantiska underarten orbitalis förekommer dock även i jordbruksområden.
Den häckar från februari till juni i större delen av utbredningsområdet, orbitalis större delen av året utom juni-juli. Båda könen hjälps åt vid bobygget, även om hanen också bygger skrytbon som sedan inte används. Det riktiga boet placeras lågt i en buske upp till 60 centimeter ovanför marken och där lägger honan tre till fem ägg.
Glasögonsångare lever huvudsakligen av små spindlar, insektslarver och insektsägg men intar också nektar och bär, framför allt utanför häckningssäsongen.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och den tros inte minska kraftigt. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC). I Europa tros det häcka mellan 166 000 och 450 000 par.
Lokala populationsnedgångar tros bero på urbanisering, avskogning och omvandling av stäpp till bevattnad jordbruksmark. Stannfågelpopulationer är också sårbara för kall vinterväderlek.
