Lunnefågel

Utseende

Den adulta lunnefågeln är mellan 28 och 34 cm lång, med ett vingspann på 50–60 cm och en kompakt byggd kropp. Den är svartfärgad på ovansidan, vit på undersidan med ett brett svart band om halsen. Vingarna är svarta på ovansidan och grå på undersidan. Huvudets sidor och strupen är ljust askgrå och den har en mörkt blågrå triangelformad fläck över ögat som tillsammans med ett längre streck bakom ögat ger den en uppsyn som en ledset sminkad clown. Den har en mycket stor papegojliknande näbb med konvexa näbbfåror som sträcker sig bakåt och den är blå, gul och röd. I mungipan har den en rund gul fläck. Benen är orangea. Den vuxna fågeln är om vintern mörkt gråtonad i ansiktet och näbben är mörkare och mindre. Juvenilerna har en mycket smalare näbb som saknar fåror och ansiktet är mörkt grått och kan misstas för en alkekung (Alle alle) i vinterdräkt.Lätet är ett dovt, grymtande ”arr-uh” eller liknande och brukar höras från boplatsen.

Distribution

Geografi

Kontinenter

Nordamerika, Europa, Afrika, Asien

Subkontinenter

Nordafrika

Regioner

Grönland

Biogeografiska områden

Nearktiska regionen, Palearktiska regionen

WWF-biomer

Tempererade gräsmarker

Lunnefågeln häckar i Nordsjön, norra delen av Atlanten och Norra ishavet till 80 grader nordlig bredd samt vid Europas, norra Asiens och Nordamerikas kuster. Den är en flyttfågel. Lunnefågeln är svårräknad och man uppskattar därför världspopulationen till mellan 3,8 och 8,2 miljoner häckande par varav 113 000 häckar kring Nordsjön. Lunnefågelns kärnförekomst finns framför allt på Island (bland annat i Vík) och i Norge, men även i Färöarna och Storbritannien. Mindre populationer finns på Björnön, Jan Mayen, Spetsbergen och Grönland. De största kolonierna finns på Island, i Färöarna, i Skottland och vid Lofoten i Norge. De icke-häckande yngre individerna har en mycket större geografisk spridning än de adulta fåglarna.

Idag förekommer inte lunnefågeln som häckande fågel i Sverige. Dock har den häckat i Bohuslän och den beskrevs första gången som häckfågel i Sverige den 14 juli 1837, men man har visat genom benfynd att den häckat under lång tid i Sverige. I modern tid fanns de enda kolonierna på Soteskären och på Stora Knappen bland Väderöarna i Bohuslän, där man tror att ett hundratal par kan ha häckat. Redan 1889 skrev C. A. Hansson att "denna fogelart borde vid Bohuslän strängt fredas, innan den blir helt och hållet utrotad." Men kolonierna försvann på grund av jakt och äggplockning trots att lunnefågeln fridlystes i Göteborgs och Bohus län 1913. Även minken gick hårt åt dessa båda kolonier och det sista paret häckade 1970. Senare återplanteringsförsök har misslyckats. Enstaka sommarfynd av adulta individer görs då och då under häckningstid i Bohuslän, oftast på Soteskär, och 2006 observerades ett par på Nidingens fyrplats utanför Hallandskusten. Sommarfynd av juvenila fåglar har gjorts så långt söderut som Halmstad (18 augusti 1956) och Härmanö (13 augusti 1973). Det finns därför förhoppningar om att den kommer att häcka i Sverige igen.

Lunnefåglar ses årligen utmed Sveriges västkust när de passerar under flyttningen och då främst på vintern. Under en period under 1990– och 2000-talet har det noterats att fler lunnefåglar observeras vintertid på västkusten än tidigare, exempelvis mer än 300 stycken 1990, 225 stycken 1996 och 440 stycken 2002. Detta förmodas bero på ändrade övervintringsområden. Observationer av lunnefågel i inlandet eller på Östkusten är ovanliga, men det förekommer. Exempelvis har den observerats på Öland och Gotland, i Mälaren och Vättern och till och med i Dalsland och Lappland.

Biom

Kust

Marin

Klimatzoner

Tempererat klimat

Polarklimat

Lunnefågel

NordNordWest Range data: BirdLife International. 2016. Fratercula arctica. The IUCN Red List of Threatened Species 2016: e.T22694927A93477427.

Attribution-ShareAlike License

Parningsvanor

PARNINGSBETEENDE

Monogama djur

Lunnefågeln häckar kolonivis på gräsbevuxna branta sluttningar på öar och vid klippiga kuststräckor. De placerar sina bon i jordhålor i gångar och små hål i stenrösen intill kustklippor. När ungarna är uppfödda i augusti sker en för hela kolonin synkroniserad avfärd då föräldrarna tar sina ungar på en promenad ut ur bohålan och ner till vattnet för att före gryning ha simmat långt ut till havs. Denna avfärd sker vid olika tidpunkter beroende på vilken latitud kolonin ligger på, vilket innebär att den sker senare i norr än i söder. De unga lunnefåglarna återvänder till häckningsplatsen som tidigast två år efter att de kläckts men då bara för att studera de adulta fåglarnas förehavande. De bildar par och häckar först vid fem års ålder.

Lunnefågel har ett uppvaktningsbeteende som den delar med andra arter bland alkor och tärnor, nämligen att hanen överlämnar mat i form av småfisk till honan. Detta sker både före och under äggläggningen. Detta beteende fungerar både som ett sätt för honan att se till att hon parar sig med en duglig hane, likväl som hanen genom att föda honan ser till att äggen på detta sätt blir av god kvalitet.

Befolkningsutveckling

Minskar

BEFOLKNINGSSTATUS

Sårbar

ne dd lc nt vu en cr ew ex

Befolkning

Befolkningsantal

Populationen av lunnefågel reducerades betydligt under 1800-talet då de jagades för köttet och äggen. Även idag anses den minska kraftigt i antal. Kraftiga tillbakagångar konstaterades 1970–1990 bland annat på Färöarna, Irland, i södra England och i Bretagne. I Norge, där beståndet för närvarande beräknas vara 1,5–2 miljoner par, uppgick populationsminskningen till närmare 50 % under perioden 1980–2010. Orsaken till tillbakagången tros vara predation under häckningstid från trutar och av introducerade råttor, katter, hundar och rävar. Även miljöförstöring och födobrist påverkar beståndet negativt, liksom bifångst i fiskenät. Vissa lokala projekt har dock lett till framgång, bland annat Project Puffin vid Maines kust som fått lunnepopulationen att öka. Sedan 2015 kategoriseras den av internationella naturvårdsunionen IUCN som sårbar (VU).

2015 uppskattades det europeiska beståndet till mellan knappt 4,8 och knappt 5,8 miljoner par, medan världspopulationen tros bestå av 12–14 miljoner vuxna individer.

Lunnefågeln övervintrar på öppet vatten och kan då lätt påverkas av mänskliga effekter som oljeutsläpp. Oljan innehåller toxiner som fåglarna andas in eller förtär, vilket leder till njur- och leverskador. Detta kan även bidra till sämre häckningsframgångar och skador i embryots utveckling. Exempelvis förliste supertankern Torrey Canyon 1967 och dödade 85 procent av populationen av lunnefågel i Frankrike. På grund av deras små kullar kan det ta årtionden för lunnefågeln att återhämta sig från den typen av miljökatastrofer.