Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus) är en vadarfågel i familjen pipare. Den förekommer främst på flacka sand- eller lerstränder lokalt i Europa och Nordafrika österut till Japan samt isolerat i södra Indien och på Sri Lanka. Fågeln minskar i antal men beståndet anses globalt vara livskraftigt. Från att tidigare ha varit en regelbunden häckfågel i Sverige kategoriseras den sedan 2002 som utdöd.

Djurnamnets ursprung

Svartbent strandpipare kallades förr hvitbröstad strandpipare.

Nattaktiv

Insektsätare

Utseende

Den svartbenta strandpiparen är något mindre än den mindre strandpiparen. I alla dräkter har den en svart tunn spetsig näbb, gråbeige översida och vitt bröst och undersida. De har också ett vitt nackband precis som större och mindre strandpipare och ett vitt ögonbrynsstreck.

De adulta fåglarna har svarta ben på sommaren och grå på vintern precis som de juvenila fåglarna. Under det vita nackbandet har hanen på sommaren ett beige streck som övergår i svart, på båda sidorna om halsen, som sträcker sig en bit ner på bröstet likt ett avbrutet halsband. Hanen har också, på sommaren, en rödbrun ton ovanför det vita nackbandet och genom ögat ett svart streck och en svart fläck i pannan.

Honan saknar de svarta och rödbruna teckningarna har en dräkt som påminner om större strandpiparens vinterdräkt. I flykten har den ljust gråbeige rygg, Handpennorna och handtäckarna är svartgrå men det bildas ett vitt vinklat fält på vingens bakkant med en svart kant längst ut. Övergumpen är vit och stjärtens ovansida svart med vita sidor.

Sandstrandpiparen i östra Asien, fram tills nyligen behandlad som underart till svartbent strandpipare, är mycket lik men saknar svart tygel som har mindre svart på hjässan och mindre utbredda svarta bröstfläckar. Den har också mer vitt i vingen. Sandstrandpiparens näbb är längre och kraftigare med ljust längst in på nedre näbbhalvan. Benen är också skärgrå, ovansidan mer ljust sandbrun och på vingen syns mer vitt på vingbandet, framför allt på vingpennorna.

Parningsvanor

PARNINGSBETEENDE

Monogama djur

Året runt förekommer den till största delen i lugnare kustområden och uppträder främst på flacka sand- eller lerstränder. Under häckningsperioden föredrar de sandiga habitat utan mycket växtlighet. De undviker färskvattenbiotoper men uppträder på inlandslokaler i närheten av kusten, vid salthaltiga stäpper och sjöar, eller vid brackvatten. Boet är en grund urgröpning i marken i närheten av vatten. De häckar i mindre löst sammansatta kolonier. De lägger vanligtvis tre ägg men mellan två och fyra förekommer. Äggen ruvas i 23-29 dagar av båda föräldrar. Efter att äggen kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna som blir flygga efter 27-31 dagar. Den lägger en till tre kullar per häckningssäsong.

Befolkningsutveckling

Minskar

BEFOLKNINGSSTATUS

Livskraftig

ne dd lc nt vu en cr ew ex

Befolkning

Befolkningsantal

Svartbent strandpipare har ett mycket stort utbredningsområde och den globala populationen är mycket stor. Trots att utvecklingstrenden är negativ minskar den inte så pass kraftigt att den anses hotad. Därför kategoriseras den som livskraftig (LC) av IUCN. Dock har den lokalt minskat kraftig eller till och med försvunnit. Exempelvis är den lokalt utdöd i Sverige. En av de största anledningarna till artens nedgång är att dess häckningsbiotop exploateras av människan. Antalet ostörda strandängar och sandstränder har minskat kraftigt och störningar från mänskliga aktiviteter har påverkat fågelfaunan negativt i dessa områden. Det globala beståndet uppskattas till mellan 100 000 och 500 000 vuxna individer.

Bevarande

Från att ha varit allmänt häckande i Skåne och längs västkusten upp till Göteborg under 1800-talet minskade den svenska populationen stadigt. Från 2002 kategoriseras arten som nationellt utdöd (RE) i Sverige. På Jylland i Danmark finns fortfarande en liten population.