Blåhake (Luscinia svecica) är en tätting som numera placeras i familjen flugsnappare. Den är en flyttfågel som häckar i Europa, Asien och nordvästra Alaska. Vintertid övervintrar den i norra Afrika och södra Asien. Blåhaken bygger sitt bo i grästuvor eller lågt i täta buskage. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.
På latin betyder det vetenskapliga namnet Luscinia svecica "den svenska näktergalen" och den kallas ibland för "Nordens näktergal". Blåhaken har förr kallats "blåhane". Blåhaken är svenska Lapplands landskapsfågel.
Blåhaken är en ganska liten och slank fågel med långa ben. Den har ett vingspann på 13–15 cm och den väger 12–25 gram.Blåhakens utseende varierar mycket beroende på årstid, ålder och kön. Artens många underarter skiljer sig även åt vad gäller hanarnas utseende. Honorna är i stort sett identiska. I alla dräkter har den dock ett tydligt vitaktigt ögonbrynsstreck och roströda fält på stjärtbasens sidor, där det senare främst syns när den flyger eller när den sittande knycker på stjärten. Den har en tunn svart näbb och svarta ögon.
Som namnet antyder är blåhakehanens strupe och övre bröst blått. I mitten av det blå finns hos hanarna av underartsgruppen svecica en roströd fläck medan den europeiska underartsgruppen cyanecula har en vit fläck. Underarten magna saknar helt fläck. Honan har inte det färgstarka blåa i sin fjäderdräkt utan mer otydligt ljusblått, eller saknar helt blått. Stjärten hos båda könen har roströda fält på stjärtbasens sidor.
Hanens fjäderdräkt blir på vintern mer lik honans. Hakan och strupen är då vita och av den blå fläcken återstår endast ett band nedtill på bröstet. Där bakom ligger då ett svart tvärband och bakom detta ett rödbrunt. Honan har endast i undantagsfall det rödbruna tvärbandet.
Blåhaken befinner sig ofta på marken och hoppar fram med lätt hängande vingar för att ibland stanna upp och knycka med stjärten.
Blåhaken häckar i ett mycket stort område i taigazonen från Nord- och Mellaneuropa och österut till östra Sibirien och allra nordvästligaste Alaska och Yukon, och så långt söderut som södra Ryska fjärran östern och nordöstra Kina.
I Norden har fågeln en vid häckningsutbredning, från Lappland och norra Finland, längs fjällen söderut till Dovre i Norge och Jämtland i Sverige. I Norden förekommer den även som häckningsfågel i södra Danmark, och då av underarten cyanecula.
Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som om hösten flyttar till sina vinterkvarter, företrädesvis i ett område som sträcker sig från nordvästra Afrika (söder om Sahara), och österut över Arabiska halvön, Indien, sydöstra Kina och Sydostasien.
I Sverige häckar blåhaken av nominatformen svecica, främst i fjälltrakterna, från Lappland i norr och längs fjällen söderut till Jämtland. Under flytten observeras den över hela landet. En studie av blåhakar av underarten svecica som häckar i Norge och i Tjeckien visade att de övervintrar i Indien varför det är troligt att även svenska häckfåglar flyttar åt sydost.
Tillfälligt har fåglar av underarten cyanecula påträffats, till och med 2020 uppemot hundra individer. Den har även tillfälligt häckat 2018 i Halland och häckningsförsök har gjorts i Skåne.
I norra Europa föredrar den att häcka i viden och sank fjällbjörkskog medan övriga Europas blåhakar föredrar busk- eller vassområden i sanka områden vid våtmarker och åar. Det förekommer också att den häckar i torrare, bergig terräng. Under höstflytten rastar den i vassar och i frodig vegetation nära vatten. Blåhaken gömmer sitt bo väl, lågt i busksnår eller direkt på marken i en grästuva i närheten av vatten. Det skålformiga boet byggs av torrt gräs och torra blad, och fodras med fina strån. Under 12–14 dagar ruvar honan de 5–7 äggen, som går i en blek grönaktig eller grönblå färg med roströda fläckar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som lämnar boet efter 12–14 dagar. Födan, som består av insekter, deras larver och puppor samt maskar, söker blåhaken oftast vid vatten och på fuktiga platser. På hösten kan den även äta bär.
Den globala populationen av blåhake är inte hotad utan IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC). Arten är inte heller upptagen på röda listan över hotade arter i Sverige. Den tros dock minska något i antal, med 10–30 % de senaste 30 åren, och de senaste tio med 13 %. Beståndet uppskattas till 231 000 par.
