Kalanderlärka (Melanocorypha calandra) är en fågel i tättingfamiljen lärkor. Den förekommer på stäpp och i jordbruksområden i Medelhavsområdet och västra Asien. Arten är talrik men minskar något i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att anses vara hotad.
Det svenska trivialnamnet kalanderlärka användes för första gången i Per Olof Gravanders översättning av Buffons Histoire Naturelle och torde därför vara en direktöversättning från franskans alouette calandre. "Kalander-" kommer i sin tur från kalandros, det grekiska namnet på arten.
Kalanderlärkan är en stor lärka som blir 17,5–20 cm lång. Den har ungefär samma färg som den mark den håller till på, huvudsakligen strimmigt gråbrun på ovansidan och vit på undersidan med stora svarta fläckar på bröstets sidor. När den flyger uppvisar den korta, breda vingar som är mörka under och en kort vit topp på stjärten. Vingarna och stjärten skiljer sig från dess östligare motsvarighet, asiatisk kalanderlärka (Melanocorypha bimaculata).
Fågeln häckar i varmt tempererade länder runt Medelhavet och öster om Turkiet in i norra Iran och södra Ryssland. Längre österut finner man släktingen asiatiska kalanderlärkan (Melanocorypha bimaculata).
Den håller oftast till i den västra delen av sitt utbredningsområde, men den ryska populationen av denna tätting är mer av en flyttfågel som flyttar längre söderut på vintern, ibland så långt som Arabiska halvön och Egypten.
I Sverige är kalanderlärkan en mycket sällsynt gäst och har påträffats 13 gånger fram till och med 2021, med första fyndet 1972 i Vetlanda, Småland.
I Europa beräknas det häckande beståndet till mellan 10,3 och 21,9 miljoner par. Europa står för 45 % av världsutbredningen, vilket extrapolerat ger preliminärt uppskattat en världspopulation på hela 45–100 miljoner häckande individer. Arten minskar i antal,, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska anses vara hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar kalanderlärkan som livskraftig.
