Sånglärka (Alauda arvensis) är en fågel i familjen lärkor. Den förekommer i Eurasien och Nordafrika, i öppna landskap och ofta på och kring jordbruksmark. Fågeln livnär sig på insekter och frön. Den är känd för sin sång och har på svenska tidigare ofta benämnts lärka.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Al
AllätareAllätare, omnivor, är ett djur som hämtar sin föda från både växt- och djurrikena. Exempel på allätare är grisar, rävar, merparten björ...
Ar
ArborealTe
TerrestriskAl
Altriciella djurRe
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Ov
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Mo
Monogama djurMonogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
So
SocialSo
Solitära djurDe
Delvis migrerandeE
börjar medSånglärkan mäter 16–18 centimeter på längden, har ett vingspann på 30–36 centimeter och väger 33–45 gram. Den är på ovansidan gråbrunspräcklig med ljusa fjäderkanter. Halsen och bröstet är vita, med gul anstrykning och täta, svartaktiga fläckar som slutar tvärt mot den ostreckade buken som är vit med svagare gul anstrykning. Ovansidan av vingpennorna är svartaktiga med rödbruna kanter och ovansidan av vingen har en vitaktig bakkant, medan undersidan av vingen är gråvit Stjärten är trefägad: de yttersta pennorna är i olika grad vita, sedan följer svarta pennor medan de mellersta pennparen är brunaktiga.
Sånglärkan häckar i stora delar av Palearktis till största delen söder om polcirkeln och förutom i ökenområden. Merparten är flyttfåglar. Men i områden i västra Europa, så långt norr ut som Irland och utmed merparten av dess sydliga utbredningsområde förekommer den året om. Många av de nordliga flyttfåglarna övervintrar i dessa sydligare häckningsområden medan de sydligare populationerna drar sig ännu längre söderut om vintern och återfinns bland annat kring Medelhavet i norra Afrika, på Arabiska halvön, i Iran, Pakistan och Afghanistan och i nordöstra Kina.
Hur många underarter sånglärkan bör delas in i är omtvistat. Tongivande internationella auktoriteterna Clements m.fl. och International Ornithological Congress (IOC) anger 13, med följande utbredning:
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) inkluderas istället cantarella och sierrae i nominatformen.. Även svenska BirdLife Sverige följer denna indelning.
Underarten japonica har tidigare urskilts som egen art alternativt förts till mindre sånglärka (Alauda gulgula). Det finns indikationer på att det förekommer en sympatrisk utbredning mellan japonica och lonnbergi i Yagashiri, väster om norra Hokkaido.
Sånglärkan är härdig och stannar om hösten kvar så länge vädret tillåter det. Den flyttar både dag- och nattetid och på våren återvände den till sina nordliga häckningsplatser innan all snö har smält som en av de första flyttfåglarna.
Denna lärka häckar allmänt ända upp i Lappland. Dess främsta häckningsbiotop är klövervallar och gräsängar vilket gör att den blir mer sällsynt norr om odlingsgränsen. Sånglärkan anländer ofta till Sverige redan i februari–mars. I september–november flyttar de i Sverige häckande sånglärkorna till Västeuropa. Ett fåtal övervintrar dock i södra Sverige.
Sånglärkan häckar på åkrar, slätter, hedar och stäpp och är i stora delar av sin utbredning starkt knuten till kulturlandskapet. Den livnär sig på insekter och frön. Den äldsta individ som åldersbestämts med hjälp av ringmärkning var drygt 10 år.
I näringsrika områden kan sånglärkan förekomma i glesa kolonier men vanligast är att de häckar enskilt. Sånglärkan bygger sitt bo av gräs på marken, och honan lägger tre till sex ägg som kläcks efter runt elva dygn. Äggen har en grågrön botten och är täckta av bruna fläckar. Honan ruvar äggen ensam. Ungarna lämnar boet ännu ej flygga efter tio dagar. Sånglärkan lägger vanligen två kullar per år.
Individer från Storbritannien har introducerats till ett område nära Vancouver i Alaska där arten nu har etablerats. Den har också introducerats till delstaten Victoria i södra Australien i början av 1850-talet och till andra delar av södra Australien under åren som följde. Den är idag vanlig i området kring Melbourne och på Tasmanien, i sydöstra South Australia och södra delarna av New South Wales. Sånglärkan betecknas inte som invasiv i Australien då den inte anses utgöra något ekonomiskt eller ekologisk hot mot landets biotop. Populationen i Australien häckar från september till januari.
Andra försök till introduktion har skett till öarna i Sankta Helena, Ascension och Tristan da Cunha i södra Atlanten vid minst tre tillfällen under 1800-talet och till Hawaii och Nya Zeeland.
Den globala populationen av sånglärka bedöms inte som hotad utan kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC). Dock finns det många populationer som är hotade. Under de senaste 40 åren har antalet sånglärkor i Europa mer än halverats.
Sedan 1940- och 50-talet har lärkan minskat i Sverige. I 2010 års rödlista upptogs den som nära hotad (NT), men avfördes igen i 2020 års rödlista och behandlas idag som livskraftig. 2018 uppskattades det svenska beståndet till 800 000 par.
