Berglärkan är cirka 16–19 centimeter lång och därmed lite mindre än sånglärka. Till skillnad från de flesta lärkor har den ett karakteristiskt utseende och känns igen på sin typiska huvudteckning som är svartgul i Europa, merparten av Nordamerika, norra Turkiet, Kaukasus och Nordafrika medan den är svartvit i resten av Asien och i de nordvästra arktiska områdena i Nordamerika. Den är mestadels brungrå på ovansidan med roströda toner i olika utsträckning hos olika underarter och ljus undertill. Den har en mörk kort näbb och mörkgrå ben. Hanen har i sommardräkt svarta "horn" som är olika stora på olika underarter, och som är väl utvecklade hos den nordeuropeiska underarten E. a. flava.
Berglärkan är en av de tättingar som har störst utbredningsområde och den uppvisar en stor morfologisk variation. Det är också den enda lärkan som har spridit sig utanför Gamla världen. Den häckar i norra Europa, i bergen i sydöstra Europa, i Marocko i nordvästra Afrika, i Asien och i Nordamerika från högarktiska områden till Tehuantepecnäset i söder. Det finns också en isolerad population, E. a. peregrina, på en högplatå i Colombia i Sydamerika.
I de sydligare områdena är den oftast stannfågel, men de nordliga populationerna är flyttfåglar som flyttar söderut på vintern. Många populationer flyttar till kusten på vintern och de skandinaviska fåglarna övervintrar bland annat i Danmark, utefter Vadehavet och i sydöstra Storbritannien.
Berglärka delas in i en mycket stor mängd underarter, uppåt ett fyrtiotal. Övergångarna mellan merparten av världspopulationens underarter är klinal, speciellt i Nordamerika där det ofta förekommer mellanformer. Genetiska studier visar att berglärkan antingen bör delas upp i flera arter eller så bör ökenberglärka (Eremophila bilopha) inkluderas som en underart. Nedanstående lista på underarter med utbredning noterad följer Clements et al 2017:
I oktober 2020 beslutade BirdLife Sveriges taxonomiska kommitté att dela upp berglärkan i de tre arterna berglärka (E. alpestris), orientberglärka (E. penicillata) och himalayaberglärka (E. longirostris) baserat på genetiska studier.
I denna uppdelning inkluderar "berglärka" flava från Skandinavien och norra Ryssland, brandti som förekommer från sydöstra Ryssland och österut till Mongoliet, och de nordamerikanska underarterna. De senare utgör visserligen en egen evolutionär gren men detta skedde för bara 700 000 år sedan. Orientberglärka förekommer i bergsområden från Balkanhalvön och Grekland genom turkiet och Iran till Centralasien och omfattar penicillata-gruppen tillsammans med den isolerade marokanska underarten atlas. Himalayaberglärkan förekommer i Himalaya och på Tibetanska högplatån och omfattar merparten av underarterna beskrivna ovan i elwesi-gruppen, nämligen argalea, teleschowi, przewalskii, nigrifrons, longirostris, elwesi, khamensis och deosaiensis.
I sin nordliga utbredning förekommer den på öppen tundra och i lav- och videzonerna på kalfjällets lägre nivåer. i sin södra utbredning återfinns den på bergssluttningar på högre nivå och på karga högplatåer. På vintern ses arten ofta vid havsstränder.
Boet läggs på marken och honan lägger oftast två till fyra ägg som honan ruvar i tio till elva dygn. När ungarna kläckts tar föräldrarna tillsammans hand om ungarna som blir flygdugliga efter 16 till 18 dygn.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattades 2004 till fler än 140 miljoner individer. I Europa tros det häcka 2,1-6,5 miljoner par.
