Svartkråka (Corvus (corone) corone) är en fågel i familjen kråkfåglar med omtvistad taxonomi. Många auktoriteter som Clements et al. 2017 behandlar den numera som god art, medan exempelvis Birdlife Sverige även fortsatt betraktar den som en underart till kråkan.
Svartkråkan mäter cirka 48 centimeter, har ett vingspann på 84–100 centimeter och väger upp till 550 gram och är helt svart, lätt glänsande i violett. Vingarna och stjärten är grönaktigt purpurglänsande. På halsryggen är fjäderspolarna synliga. Ögonen hos juvenila kråkor är blåa. Kråkan har en vaggande gång. I fält kan svartkråkan vara mycket svår att särskilja från unga råkor.
Ett antal internationella auktoriteter delar idag upp kråkan i två distinkta arter: gråkråka (Corvus cornix) och svartkråka (Corvus corone). Birdlife Sverige (tidigare Sveriges ornitologiska förening) liksom Birdlife International och internationella naturvårdsunionen IUCN behandlar dem dock fortfarande som en och samma art, kråka (Corvus corone).
Svartkråka delas in i två underarter med väl separerad utbredning:
Det är omtvistat hur svartkråkans östliga taxon orientalis ska behandlas. Om inte annat är utbredningen märklig, där gråkråkan förekommer mittemellan svartkråkans två underarter.
Svartkråkan är en stannfågel i västra Europa och centrala Asien, men flyttfågel i nordöstra Asien. I områden där svartkråka och gråkråka möts förekommer hybridisering.
Svartkråkan förekommer sällsynt som häckfågel i Sverige, främst i Skåne. Den observeras sällsynt över hela landet, främst i södra Sverige och på Västkusten, och mycket sällsynt norr om Dalarna.
Svartkråkan är precis som många andra kråkfåglar social och läraktig. Den håller helst till i skogsdungar, men även i parker och trädgårdar i närheten av människor. Den har skarp syn, hörsel och luktsinne. Under förmiddagarna söker kråkan energiskt sin föda och letar igenom alla ställen där det kan finnas lämplig föda. Kråkan är allätare och har en mycket varierad kost. Den äter till exempel döda djurkroppar, sniglar, insekter, frukt, köksväxter, groende eller mogen säd, småfåglar, smärre däggdjur, fisk och fågelägg.
Mitt på dagen vilar den sig, men under eftermiddagen är den åter aktiv. Framåt kvällen samlas traktens kråkor och tillbringar natten i någon lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskilt om den är utsatt för förföljelse. Rovfåglar undgår sällan kråkornas uppmärksamhet och de är kända för att mobba rovfåglar genom att förfölja dem under höga skrik. När en kråka av denna anledning eller vid någon fara ger ifrån sig sitt läte samlas alla kråkor som finns inom hörhåll.
Under häckningsperioden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är tre till sex till antalet. De är gröngråa, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.
Internationella naturvårdsunionen IUCN behandlar svartkråka och gråkråka som en och samma art och bedömer därför dess hotstatus samlat, som livskraftig. I Europa tros det häcka mellan 8,8 och 16,6 miljoner par.
