Öronskarv (Nannopterum auritum) är en vida spridd nordamerikansk fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar. Den är återigen en vanligt förekommande fågel efter att tidigare ha påverkats av både jakt och DDT.
Öronskarven är med en kroppslängd på 70–90 centimeter och vingbredden 114–123 centimeter en medelstor typisk skarv: kraftig kropp, lång hals, medellång stjärt, fötter med simhud och en medellång krokförsedd näbb. Den är en i princip helsvart fågel med bar orange eller gulaktig hud mellan öga och näbb samt i form av en strupsäck. I häckningsdräkt har den dubbla vita eller svarta tofsar, varifrån fågeln fått sitt namn. Näbben är svart. Öronskarven är mycket lik den större storskarven, men denna har mer gult på strupe och näbb.
Den unga öronskarven är mer mörkgrå eller brunaktig, där undersidan är ljusare än ryggen med blek strupe. Näbben är mestadels orange eller gulaktig.
Öronskarv delas in i fem underarter med följande utbredning:
Vintertid ses den utmed Nordamerikas isfria kuster, så långt norrut som södra Alaska och New England och söderut till Bahamas och Mexiko.
Öronskarven hittas nära floder och sjöar samt utmed kuster. Den ses liksom alla skarvar simma lågt i vattnet, ofta med bara hals och huvud ovanför. Den dyker från ytan ner till 1,5-7,5 meter och använder fötterna som åror. Efter dyk tillbringar den långa perioder stående med vingarna utspärrade för att torka eftersom fjädrarna inte är helt vattentäta. Öronskarven lever huvudsakligen av fisk, men kan också inta amfibier och kräftdjur. I flykten syns den flyga lågt över vattnet med näbben snett uppåt.
Öronskarven bygger kvistbon i träd, på klipphyllor eller på marken. Den lägger en till två kullar med ett till sju ljusblå ägg som ruvas i 25–28 dagar. Ungarna är flygga efter 21–28 dagar.
Under 1800-talet och början av 1900-talet utsattes öronskarven för omfattande jakt och påverkades dessutom starkt av DDT-utsläpp i mitten av 1900-talet. Sedan dess har den återhämtat sig och är numera vanlig och vida spridd. Liksom för storskarven i Europa uppfattas fågeln som ett hot mot fisket och U.S. Fish and Wildlife Service delar ut jaktlicenser för att skydda fiskodlingar. Världspopulationen uppskattas till 740.000 häckande individer. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC).
