Varfågel (Lanius excubitor) är en fågel i familjen törnskator med mycket omstridd taxonomi.
Varfågeln mäter 22–26 centimeter. Ovansidan av dess fjäderdräkt är ljust askgrå, med en svart ögonmask som går från näbben till örontäckarna. Ovanför och under denna mask är den vitaktig. Skulderfjädrarna är vita, och vingarna är svartvita med en eller två vita handbasfläckar. Den långa stjärten är svartvit. Undersidan är mestadels vit men skiftar svagt i grått. Näbben är i det närmaste svart men undre näbbasen är ljusare. Benen är svartgrå. Honans underdelar är gråare och svagt vattrade i gråbrunt. Juveniler är gråbruna med otydlig vattring på ovansidan och tydlig vattring på undersidan.
Varfågeln beskrevs vetenskapligt 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans Systema Naturae, under artens nuvarande vetenskapliga namn Lanius excubitor.
Varfågelns systematik är mycket komplicerad och dess taxonomi omstridd. Tidigare behandlades varfågeln som en vida spridd art i både Europa, Asien, Nordafrika och Nordamerika. Efter studier som visade att populationerna i norr och syd inte hybridiserar där de möts samt att de även föredrar olika typer av habitat delades varfågeln in i två arter: den nordliga varfågeln (L. excubitor) med utbredning i norra Europa, norra Asien och norra Nordamerika, samt ökenvarfågel (L. meridionalis) (även kallad sydlig varfågel, på Iberiska halvön, i Nordafrika och i sydligare delar av Asien.
Senare DNA-studier visade dock att både varfågelns och ökenvarfågelns olika populationer inte är varandras närmaste släktingar. Östasiatiska och nordamerikanska varfåglar, liksom den på Iberiska halvön förekommande nominatformen av ökenvarfågel, meridionalis, står istället nära amerikansk törnskata (L. ludovicianus). Birdlife Sveriges taxonomikommitté tolkar dessa studier så att komplexet varfågel-ökenvarfågel delas upp i följande arter:
De flesta internationella auktoriteter inkluderar dock ökenvarfågeln i begränsad mening i varfågeln i väntan på fler studier.
Varfågeln delas idag vanligen in i följande två till tre underarter efter Birdlife Sveriges taxonomi (för ökenvarfågelns ytterligare nio underarter, se denna):
Vissa auktoriteter delar även upp populationen som häckar i västra Sibirien till floden Jenisej i underarten L. e. leucopterus.
Varfågeln påträffas på sommaren i skogstrakter i norra Sverige. I de sydligare landskapen häckar endast ett eller annat par. När vintern närmar sig drar större delen av populationen söderut i landet. Många är stannfåglar, medan några flyttar ned på kontinenten.
Varfågeln är känd för sin uppmärksamhet för annalkande faror. När den varseblir någon rovfågel varnar den med ett skarpt skrik. Den kan också jaga bort och förfölja rovfåglar, korpar och kråkor. Honan lägger 5–7 ägg som är vitaktiga med brunaktiga fläckar. Den lever mest av insekter och smågnagare och lägger ofta upp förråd genom att spetsa sina byten på törnetaggar eller kvistar. Under jakt ryttlar den ofta.
Varfågeln har ett mycket stort globalt utbredningsområde och den globala populationen är mycket stor. I Europa häckar uppskattningsvis 69 000–176 000 par. Den bedöms minska i antal, men inte i en omfattning och hastighet som gör den hotad. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).
