Kattuggla

Kattugglan har ljusgrå ögonkretsar med svartaktiga fjäderspolar framåt och med svarta strålfjädrar. Fågeln har mörkbruna längsgående fläckar på ovansidan och mellan dessa är den finspräcklig på tvären i brunt, rostgult, grått och vitt. Undertill är den vitaktig med svartbruna, i kanterna i rostgult vattrade, fläckar, och på undergumpen är den vit med bruna pilfläckar. Vingarna har bruna och rostgrå, otydligt fläckiga vingband. Den har stora, vita fläckar på skuldrorna och på de större vingtäckarna. Stjärten är tvärbandad i brunt och rostgult, med en vitaktig spets. Honan är mera rödbrun och dess grundfärg på undersidan är rostgulaktigt vit. Den väger 400-500 gram.

Kattugglan flyger med långa glidningar på kupade vingar, mindre vågformigt och med färre vingslag än andra eurasiska ugglor, och vanligen på större höjd. Den har vissa morfologiska egenskaper gemensamt med de flesta andra ugglor, exempelvis omvandlas en del av dess dun till ett slags mjöligt puder som täcker fjäderdräkten, vissa fjäderpartier på vingens ovansida är mjuka och pälsartade och deras handpennor har en sågtandad mjuk kant. Alla dessa anpassningar gör att den kan flyga nästan ljudlöst. Dess storlek, kompakta form och breda vingar särskiljer den från andra ugglor inom dess utbredningsområde. Lappuggla, berguv och slaguggla är likartade i formen, men är mycket större.

En ugglas ögon är placerade på framsidan av huvudet och har en fältöverlappning på 50–70 %, vilket ger den bättre binokulärt seende än dagaktiva rovfåglar som har en överlappning på 30–50 %. Kattugglans näthinna har ungefär 56 000 ljuskänsliga stavar per kvadratmillimeter. Trots att tidigare hypoteser om att den kan se i den infraröda delen av spektrumet har avfärdats, så påstås ofta kattugglan ha 10 till 100 gånger bättre syn än människan i ljussvaga förhållanden. Ugglans faktiska synskärpa är bara något större än människans, och eventuell ökad känslighet, dvs bättre syn, beror på optiska faktorer, såsom tubformade ögon, snarare än känsligare näthinna. Både människor och ugglor har nått gränsen för upplösning för ryggradsdjurs näthinnor.

Hörseln är viktig för en nattaktiv fågel som lever av rov. Liksom hos andra fåglar skiljer sig kattugglans två öronöppningar i struktur och är även asymmetriskt placerade för att förbättra riktad hörsel. En passage genom skallen förbinder trumhinnorna, och små skillnader i ankomsttid för ett ljud i vardera öra gör det möjligt att bestämma varifrån ljudet härstammar. Den vänstra öronöppningen sitter högre på huvudet än det större högra örat och lutar nedåt, vilket ökar känsligheten för ljud som kommer nerifrån. Båda öronöppningarna är gömda under ansiktsrundelns fjädrar, som är strukturellt specialiserade för att vara genomsläppliga för ljud, och stöds av ett rörligt hudveck.

Det inre strukturen i örat, som har stora antal hörselnervceller, ger en förbättrad förmåga att lägga märke till lågfrekventa ljud på avstånd, vilket skulle kunna innefatta rasslanden från byten som rör sig i växtlighet. Kattugglans hörsel är tio gånger bättre än en människas, och den kan jaga enbart med hjälp av hörselsinnet på natten. Vid regn minskar möjligheten för ugglan att uppmärksamma svaga ljud, och långvarigt blött väder kan leda till svält då ugglan ofta inte kan jaga lika effektivt.