Pärluggla (Aegolius funereus) är en liten uggla som förekommer i barrskogar i norra Europa, Asien och Nordamerika.
Na
NattaktivNattaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dygnets mörka tim...
Kö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
Ar
ArborealBa
BakhållsdjurGl
Glidflygande djurGlidflykt eller glidflygning är när en kropp tyngre än luft, rör sig genom luften utan att falla, enbart med hjälp av tryckkraft från de yttr...
Al
Altriciella djurTe
TerrestriskRe
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Ov
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Se
SeriemonogamiGe
Generellt solitära djurSo
Solitära djurDe
Delvis migrerandeB
börjar medPärlugglan har en kroppslängd på 24–26 cm och ett vingspann på 54–62 cm. Den är brun på ovansidan med vita fläckar (pärlor) på skuldrorna. Undertill är den vitaktig med bruna streck. Huvudet är stort, med gula ögon och ett vitt runt ansikte och ett "förvånat" uttryck. De korta fötterna är befjädrade ut till klorna. Ungfåglar är mörkbruna utom i ansiktet där de har vita fält som sannolikt underlättar matningen i det mörka bohålet. Till färg och form är de båda könen lika. Dock skiljer de sig mycket i fråga om vikt. Hanen väger mellan 90 och 113 gram medan honan vanligtvis varierar mellan 126 och 194 gram, men det finns extremfall upp till 215 gram.
Pärlugglan häckar i täta barr- eller blandskogar i norra Eurasien och Nordamerika, och i bergskedjor som Alperna och Klippiga bergen. Pärlugglan är helt beroende av tillgången på små däggdjur och kan uppträda med extremt täta förekomster där det finns gott om lämpliga byten och bohålor. Om populationen av smågnagare kraschar under våren, misslyckas pärlugglorna med den påbörjade häckningen, vilket leder till massdöd bland ungarna. När sådana krascher inträffar kan pärlugglan uppträda i massförekomst också utanför sitt normala utbredningsområde. Arten har även spridits sig längs Pyrenéerna, på båda sidorna om gränsen, där den först observerades så sent som 1963.
Pärlugglan delas vanligtvis upp i sex underarter:
Vissa urskiljer även underarten sibiricus med utbredning i sydöstra Sibirien och nordöstra Kina.
Pärluggla är tillsammans med kattuggla den vanligaste av Sveriges ugglor. Den finns över större delen av landet, och har ibland till och med häckat på Gotland, trots bristen på sork. Som talrikast är den på taiga i områden med mycket uppsatta holkar, exempelvis i Västerbotten.
Pärlugglan är uteslutande nattaktiv och vilar på dagen, helst i en tät gran. Bara längst uppe i norr, på grund av de ljusa nätterna jagar den också i dagsljus. Flykten är tyst, rak, snabb och lite fladdermuslik. När ugglan vilar sitter den upprätt. Liksom andra ugglor kan den blåsa upp sig för att verka större vid störning, och fungerar inte det, gör den sig extremt smal för att likna en avbruten kvist. Ibland lämnar den viloplatsen för att bada eller för att vårda fjäderdräkten. Utanför häckningstiden upprättar varje pärluggla jaktrevir som försvaras mot andra artfränder.
Pärlugglan brukar spana efter byten genom att sittande på en låg gren spana av marken genom att sakta röra huvudet från sida till sida, lyssnande efter bytesdjurens rörelser. När ugglan lokaliserat ett ljud från ett tänkbart byte flyger den ner i ett angrepp. Pärlugglan jagar i tät skog, främst från nedhängande grenar av gran, varifrån den spanar ett par minuter i taget och slår sina byten. Den rör sig mellan grenar på omkring 1,5–2 meters höjd över marken, med ett par minuters spanande från varje plats, och cirka 15–20 meters mellanrum. Både synen och hörseln är anpassade till natten.
Denna lilla uggla tar små bytesdjur, särskilt sorkar, skogsmöss, skogslämlar och andra små däggdjur, men också små fåglar och större insekter. I sällsynta fall kan den även ta ekorrar, fladdermöss och grodor.
Pärlugglans spybollar hittar man vanligtvis under dess plats för dagvilan, eller hoptrampade i bobalen som består av en ansamling av spybollar och träck. Spybollen är grå och mäter cirka 12 gånger 22 mm.
Pärlugglan häckar uteslutande i hålrum i träd, oftast gamla bohål av spillkråka, eller lämpliga holkar. De tidigaste häckningarna kan påbörjas redan i slutet av februari och de senaste långt in i juni, men i Skandinavien är det normalt att de påbörjas i april. Honan lägger i allmänhet 3-7 nästan klotrunda vita ägg, men kullar mellan 1 och 11 ägg förekommer. Äggen ruvas i cirka 26 dagar. Pärlugglehonan lämnar ogärna bohålet, utan kikar ofta ut om något kommer åt boträdet, varvid ingångshålet blir "kamouflerat" av hennes ansikte. Vid allvarligare störning flyger hon ut, men stannar i närheten, och återvänder till boet igen så fort faran tycks vara över. Ungarna, som kläcks med två dagars mellanrum, stannar i boet minst tre veckor och tas om hand av båda föräldrarna. Om födan tryter under häckningen svälter de minsta ungarna ihjäl eftersom de inte kan konkurrera med sina större kullsyskon, de äts då upp av de återstående ungarna och fungerar på så sätt som matreserv. Fram på hösten börjar alla familjemedlemmar att gå skilda vägar. Häckning sker nästan uteslutande en gång om året, men om häckningen misslyckas tidigt kan ibland en andra kull läggas.
Olikt andra ugglearter bildar inte pärlugglan par som håller ihop år från år, utan byter i regel partner mellan varje häckningssäsong. Hanen kan behålla boet i flera år, men tar sig en ny hona varje vår. Man har dessutom kunnat konstatera att polyandri och polygyni förekommer hos arten. I det fall honan tar sig en ny partner, lämnar hon den färdigkläckta kullen åt hanens vård och uppfödande, och lägger en ny kull på annan plats. Även hanen kan samtidigt ha två honor i olika bohål som han försörjer. Bägge beteenden förutsätter att det finns gott om föda under hela häckningssäsongen.
Pärlugglan är utsatt för predation från större ugglor, exempelvis berguv, slaguggla, hornuggla, samt rovfåglar som sparv- och duvhök. Under häckningen är annars mård och ekorre pärlugglans största problem. Mården därför att den memorerar och återkommer till gamla bytesplatser, och ekorren för att den inte bara äter ugglans ägg, utan också bygger egna risbon inne i ugglans bohålor. Av den anledningen söker pärlugglan helst nytt bo varje vår.
Den globala populationen är mycket stor och arten förekommer över ett mycket stort område, varför IUCN kategoriserar pärlugglan som livskraftig (LC). Populationen har ökat i mellersta Europa de senaste åren. Bara i Tjeckien och Polen är den fortfarande listad som hotad. Ökningen i Syd- och Mellaneuropa har troligtvis berott på en kombination av skyddsåtgärder (särskilt utsättning av holkar) och ökad plantering av barrskog.
Holkuppsättning gynnar pärlugglans möjlighet att häcka, dock bara tillfälligt eftersom holkar har en begränsad livslängd i förhållande till naturhål. Allmänt sett är pärlugglan en tacksam art att sätta upp holkar för, då den gärna flyttar in i nyuppsatta sådana. Även genom att spara träd med lämpliga bohål, efter exempelvis spillkråka, kan man gynna pärlugglans häckning.
Skogsbruk och röjning av träd som anses vara av sämre kvalitet utgör ett hot mot pärlugglans bestånd. Större tallar som tagits i bruk av spillkråka avverkas ofta och då mister pärlugglan sina naturliga bohålor. Även utgallring av större aspar där spillkråkan gärna hackar ut sina bon minskar de naturliga boplatserna.
Viss forskning indikerar att klimatets påverkan på sorkcyklerna är en avgörande faktor för pärlugglans minskning i vissa områden.
I Sverige tros pärlugglan minska i antal, men inte så pass mycket att den anses hotad. 2013 beräknades cirka 32.000 häckande par finnas i Sverige.
