Atlantlax (Salmo salar) är en vandrande fiskart, som förökar sig i sötvatten men tillbringar största delen av sitt vuxna liv i havet. Där äter den sig tjock på sill och tobis för att sedan återvända till sitt "hemvatten". Det finns även några sällsynta laxbestånd som lever hela sitt liv i sötvatten, ofta beroende på att människan genom dammbyggen m.m. förhindrar vandringen ut till havet bland annat i Namsenvassdraget i Norge. Dessa stationära laxbestånd består av mycket småväxta laxar, att jämföra med s.k. bäcköring.
Fi
FiskätareIn
InsektsätareKö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
Ov
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Mi
MigrerarA
börjar medAtlantlaxen blir vanligen upp till 1 meter lång och stora exemplar blir 1,50 meter långa och 36 kg tunga. Arten har på ovansidan en blåaktig färg och sidorna är silverfärgade. Ovanför sidolinjen finns mörka fläckar. I ryggfenan förekommer 3 till 4 taggstrålar och 9 till 15 mjukstrålar. Analfenan har 3 till 4 taggstrålar och 7 till 11 mjukstrålar. Hos exemplar som är kortare än 20 cm har stjärtfenan en djup inbuktning och den har 19 taggstrålar.
Laxen tillbringar större delen av sitt liv relativt ytligt, på djup mellan 5 och 15 meter, men den gör många men kortvariga djupdykningar när den söker föda, inte sällan ned till 50 meter och ibland ända ned till 200 meter. Den vuxna laxens huvudföda utgörs av större kräftdjur och småfisk medan ynglen livnär sig av larver och kräftdjur. Under lekvandringen uppströms äter laxen vanligtvis inget.
Beståndet påverkas av intensivt fiske, av byggnadsverk i floderna som förhindrar vandringar, av vattenföroreningar och av introducerade konkurrenter som puckellax. Enligt uppskattningar minskade hela populationen med 20 till 25 procent under de tre senaste generationerna (räknad från 2022). IUCN listar arten som nära hotad (NT).
Den atlantiska laxen vandrar mellan matförråden i Atlanten och leklokaler i strömmande sötvattensflöden.
De stora laxarna återvänder till lekvattenområdena något tidigare än de så kallade börlingarna. Medan en börling har normalvikt mellan 1,5 och 3,0 kg, har de tidiga laxarna vikter mellan 4 och 12 kg. Laxar över 20 kg förekommer. Laxarna tenderar att väga något mera i det nordliga utbredningsområdet än i det södra. På Kolahalvön och i Nordnorge förekommer vikter över 25 kg.
Atlantlaxens kött är närmast rött i rått skick och ljust rosa i kokt. Det är denna färg som skapat uttrycket laxrosa, vilket beror på innehållet av färgämnet astaxantin.
I Sverige återfinns atlantlaxens lekvatten i huvudsak i de halländska åarna. I Bohuslän, Västra Götaland och nordvästra Skåne finns andra viktiga lekområden. Atlantlaxen passerar aldrig Öresund. Atlantlax finns naturligt runt hela norra Atlanten, men har blivit alltmer tillbakaträngd i hela sitt utbredningsområde. I Sverige har den alltid varit en raritet, exklusivt levererad från Halland.
Den baltiska laxen återfinns i Östersjön, för Sveriges del på ost- och sydkusten, med lekvatten i de norrländska älvarna och i Blekinges åar. Den baltiska laxen kan troligen även leka på grunda, strömsatta grusbankar i östra Östersjön och i Finska viken. Av brist på kräftdjur i bräckvattnet i Östersjön föder sig laxen där främst på strömming och småfisk. Köttet är därför vitt till blekgult.
I Finland finns egna laxpopulationer i Torne och Simo älvar.
Vänerlaxen företer ett likartat livsmönster som den baltiska stammen, och vandrar alltså inte ut i västerhavet. Den baltiska laxen tenderar att väga något mer än den atlantiska, och vikter omkring 25 kg är inte helt ovanliga. Skillnaden i vikt mellan västlig och ostlig lax är emellertid avsevärt mindre än viktskillnaden mellan västlig och ostlig havsöring.
Arten blev införd i Nya Zeeland, Australien, Chile och södra Argentina.
