Med sina breda och spetsiga vingar och sin långa kluvna stjärt liknar rostgumpsvalan ladusvalan. Könen är lika men honans stjärtspröt är något kortare och bredare, vilket dock är svårt att bedöma i fält. Dess totala längd är mellan 14 och 19 centimeter och den väger mellan 18 och 21 gram.
Rostgumpsvalan har en sandfärgad grundton på strupen, det diffust streckade bröstet och buken. Detta ljusa parti avgränsas tvärt av den svarta undergumpen och stjärten. Den adulta fågeln har en blåsvart rygg och hjässa, och mörk vingovansida. Övergumpen, nacken och sidan av huvudet är roströd. Vingpennorna på vingundersidan är grå och de undre täckarna är sandfärgade.
Juvenila fåglar har kortare stjärtspröt än adulta och vit eller beigevit övergump, vilket gör att den på håll kan förväxlas med hussvala. Dess nacke och ansikte är beigebrun och den har ljusa bräm på den annars mörka vingovansida som saknar blåaktig glans. undersidan är tecknad som hos adulta fåglar.
Rostgumpsvalan tillhör ett artkomplex där även ceylonsvala (C. hyperythra), tempelsvala (C. striolata), malackasvala (C. badia) och västafrikansk svala (C. domicella) ingår. Artgränserna i komplexet är under diskussion. Här följs International Ornithological Congress (IOC) och svenska BirdLife Sverige, där rostgumpsvalan omfattar bestånd från södra Europa till Japan och Indien samt i Afrika söder om Sahara. De indiska och afrikanska fåglarna är stannfåglar, men europeiska och andra asiatiska fåglar är flyttfåglar som övervintrar i Afrika eller Indien.
IOC delar upp rostgumpsvalan i åtta underarter med följande utbredning:
Clements m.fl. behandlar västafrikansk svala som underart till rostgumpsvala, men genetiska studier visar att den står närmare tempelsvalan. BirdLife International löser det genom att inkludera inte bara domicella utan också tempelsvalan och närbesläktade malackasvalan i rostgumpsvalan. Tidigare behandlades även ceylonsvalan (C. hyperythra) också som underart till rostgumpsvala, men erkänns numera allmänt som egen art.
I en rapport från 2022 konstaterar BirdLife Sveriges taxonomikommitté att "det är sannolikt att de tre kvarvarande afrikanska underarterna komboensis, emini och melanocrissus också bör ges artstatus och/eller föras till västafrikansk svala, men då det inte finns några studier publicerade på dem, kvarstår de tills vidare som underarter till rostgumpsvala". Där framlyfts också möjligheten att östliga rostgumpsvalor (erythropygia, daurica och japonica) lyfts över till tempelsvalan på grund av den mycket lika streckade dräkter.
I Sverige är rostgumpsvalan en sällsynt men regelbunden gäst, mest i maj och juni. Ett fynd finns av en rostgumpsvala med östligt ursprung (underarten daurica eller japonica), 16 juni 2013 vid Ottenby på Öland.
Rostgumpsvalor bygger kvartssfäriska bon med en tunnelingång som kantas med lera som de samlat i sina näbbar. De lägger tre till sex ägg, som är vita med röda prickar. Äggen ruvas i cirka två veckor. Två kullar per säsong förekommer. Rostgumpsvalan blir könsmogen efter ett år. Vanligtvis bygger de bo under utskjutande klippor i bergstrakter, men kan lätt anpassa sig till byggnader som moskéer och broar.
Rostgumpsvalan bildar vanligen inte stora häckande kolonier, men är sällskapliga utanför häckningssäsongen. Hundratals kan ses på en gång på Indiens slätter. Den är en snabb flygare och dyker efter insekter när den är i luften.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). I Europa, som utgör mindre än fem procent av artens utbredningsområde, tros det häcka 1,45-3,34 miljoner par. Notera dock att IUCN behandlar rostgumpsvala, malackasvala och tempelsvala som samma art.
