Hussvala

Hussvalan häckade ursprungligen i klippor och grottor, och några klipphäckande kolonier finns fortfarande, med reden byggda under en överhängande klippa. Den använder numera till stor del byggnader uppförda av människor, såsom broar och hus. Till skillnad från ladusvalan använder den utsidan av bebodda byggnader, istället för insidan av lador eller stall. Redena byggs vid förbindelsen av en vertikal yta och ett utskjutande tak, såsom på takfötter, så att de kan stärkas av att vara fästa vid båda plan.

Häckande fåglar återvänder till Europa mellan april och maj, och bobygget börjar mellan slutet av mars i Nordafrika och mitten av juni i Lappland. Boet är en snygg sluten konvex kopp som fästs under en lämplig kant, med en smal öppning vid toppen. Den byggs av båda könen med lerkulor som de samlar i näbbarna, och fodras med gräs, hår eller andra mjuka material. Leran, som tillförs i flera lager, samlas från dammar, åar eller pölar. Gråsparvar försöker ofta ta över boet under bygget, och hussvalorna bygger nytt på ett annat ställe om gråsparvarna lyckas. Ingången vid toppen av redet är så liten att sparvarna inte kan ta över boet när det väl är färdigt.

Hussvalan är kolonihäckare, och många bon byggs i kontakt med varandra. Kolonier med tusentals bon har belagts, men färre än tio är mer typiskt. Vanligen läggs fyra eller fem vita ägg, som i genomsnitt är 1,9 × 1,33 centimeter stora och väger 1,7 gram. Honan utför det mesta av ruvningen, som normalt varar i 14–16 dagar. De nykläckta ungarna är bostannare, och efter ytterligare 22–32 dagar, beroende på vädret, lämnar ungarna boet. De flygga ungarna stannar hos föräldrarna och utfodras av dem i ungefär en vecka efter att de lämnat boet. Ibland hjälper förstaårsfåglar från den första kullen till med att utfodra den andra kullen.

Vanligen förekommer två kullar per år. Samma bo återanvänds för den andra kullen, och repareras och används igen ytterligare år. Kläckningsframgången är 90 %, och ungfåglarnas överlevnad 60–80 %. Genomsnittlig dödlighet för vuxna fåglar är 40–70 %. Det är ovanligt med en tredje kull, men sena ungar lämnas ofta att svälta. Fastän individer som uppnått tio och 14 års ålder har observerats överlever de flesta mindre än fem år. I veckor efter att de lämnat boet samlas ungfåglarna i flockar som ökar ständigt i storlek som kan ses samlas i träd eller på hustak, eller på telefontrådar med andra svalor. Vid slutet av oktober har de flesta hussvalor lämnat sina häckningsområden i västra och centrala Europa, men sena fåglar i november och december är inte ovanliga, och flyttningen längre söderut slutar ändå senare.

Hussvalor bildar livslånga par, men kopulationer utanför parbildningen är vanliga, vilket gör arten genetiskt polygam fastän den är socialt monogam. En studie i Skottland visade att 15 % av boungarna inte var släkt med sina antagna fäder, och 32 % av kullarna innehöll minst en unge som avlats utanför paret. Hanar som inte ingår i paret, vanligen från bon där äggläggningen redan hade skett, sågs ofta gå in i andra bon. Hanen i paret såg först till att hans hona tillbringade lite tid ensam vid boet, och medföljde henne på flygningar, men bevakningen blev slappare efter att äggläggningen hade börjat, så att den yngsta ungen var den som mest sannolikt hade en annan far.

Hussvalan har regelbundet observerats hybridisera med ladusvalan, vilket är en av de vanligaste korsningarna mellan arter bland tättingarna. Vanligheten av denna hybrid har lett till förslag om att Delichon inte är tillräckligt genetiskt åtskild från Hirundo för att anses som ett eget släkte.