Mindre strandpipare (Charadrius dubius) är en fågel som tillhör familjen pipare (Charadriidae). Den har en mycket vid utbredning i Europa och Asien österut till Filippinerna och Nya Guinea. Vintertid flyttar den till tropiska områden. Mindre strandpiparen häckar i grusiga och sandiga marker, ursprungligen utmed insjöar och rinnande vattendrag, men alltmer i av människan skapade miljöer. Globalt anses den vara livskraftig.
Mindre strandpipare kallades förr nordanvärstyta i Södermanland. Nordanvärstyta skulle kunna översättas med "liten fågel i samband med nordanvind eller nordanväder, det vill säga kyla". Ett annat äldre namn är mindre strandrulling eller sandrulling.
En adult mindre strandpipare blir 15,5–18 centimeter lång, har ett vingspann på 32–35 centimeter och väger 25–55 gram. Den har brun rygg och vit undersida, kort mörk näbb med rött vid näbbroten och brungula ben. Ögat är svart med tydlig gul orbitalring. Främre delen av huvudet har svartvit teckning. Den har ett svart halsband. Båda könen har samma teckning. Underarten dubius har i adult dräkt tydligt bredare orbitalring och stort rött parti vid näbbroten.
Dess vanligaste läte är ett nedåtkrökt "piu" och den varnar med ett liknande men rivigare "prii". Sången framförs i sångflykt med långsamma vingslag både på dagen och natten och består av rytmiska "pri-pri-pri" och raspigare "krri-a, krri-a, krri-a".
Mindre strandpipare har ett stort utbredningsområde och häckar i nordvästra Afrika, i stora delar av Europa och Asien sydost till Filippinerna och Nya Guinea, och på några enstaka öar i Stilla havet. Den delas upp i tre underarter:
I Sverige häckar i Götaland, Svealand och i Norrlands kustland. Den flyttar vanligen mot sydost till tropikerna mellan slutet av juli och början av september. En unge som ringmärktes i Sandviken i Gästrikland sköts vid Madras i sydöstra Indien. En del fåglar flyttar även rakt söderut med förmodad övervintring i Medelhavsområdet och Afrika norr om Ekvatorn. Den mindre strandpiparen återvänder till Sverige i april–maj.
Mindre strandpipare häckar på slam-, sand- och grusytor och vid muddervatten. Ursprungligen förekom den vid sand- och grusstränder utmed insjöar och vattendrag. När dessa områden alltmer växt igen eller exploaterats nyttjar fågeln idag även ruderat eller andra biotoper som skapats av människan genom exempelvis grävning och schaktning.
Mindre strandpiparen livnär sig av maskar, spindlar, insekter, larver och andra ryggradslösa djur.
Häckningstiden varar från april till juli. Boet är en urholkning i marken som inreds med växtdelar och annat. Honan lägger fyra ägg som genom sitt färgmönster är väl dolda. Båda föräldrar ruvar äggen i fyra veckor tills de kläcks. Om en fara närmar sig lockar föräldrarna inkräktaren i en annan riktning med avledningsbeteenden för att skydda ungarna.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till 280 000 till 530 000 par.
Även i Sverige anses beståndet livskraftigt och bestå av mellan 2 600 och 4 600 häckande individer. Det finns inga tecken på betydande populationsförändringar.
