Kungsfiskare (Alcedo atthis) är en fågelart inom familjen kungsfiskare (Alcedinidae) som vanligtvis delas in i sju eller åtta underarter och har en palearktisk häckningsutbredning. I stora delar av sitt utbredningsområde är den en stannfågel, men flyttar om vintern från de områden där floder och åar fryser till.
Denna gråsparvstora fågelart har kungsfiskarnas typiska profil med kort stjärt, stort huvud och lång näbb. Den är blågrön på ovansidan och orange på undersidan. Den lever vid trädkantade åar och floder och ses ofta när den flyger lågt över vattnet i rak, snabb flykt samtidigt som den lockar. Trots sin färgstarka fjäderdräkt kan den vara svår att få syn på när den spanar efter fisk då den sitter helt stilla på en gren som sticker ut över vattnet. Den lever främst på fisk som den fångar genom att dyka lodrätt, och dess syn har anpassats för att den ska kunna se sitt byte under vatten. Den lägger sina högblanka vita ägg i ett bohål i slutet av en tunnel, som den gräver i en vertikal strandbrink.
Denna art har en typisk profil för en kungsfiskare med sin korta stjärt, kompakta kropp, små fötter, korta hals, stora huvud och oproportionerligt långa, raka och dolkformade näbb. Den har en kroppslängd på 17–19,5 cm varav näbben utgör omkring 4 cm, har ett vingspann på 24–26 cm och väger 34–46 g. Dess fjäderdräkt är färgstark och lysande, och skiftar i ton beroende på hur ljuset faller. Den adulta hanen av den västeuropeiska underarten A. a. ispida har grönblå hjässa, nacke, vingar och stjärtspets, klart ljusblå (skiftar från azur till kobolt) rygg och övergump. Undersidan och kindfläcken (örontäckarna) är varmt orangefärgade medan strupen och en fläck som sträcker sig bak mot nacken på halssidan är kritvit. Fötterna är röda och näbben helsvart.
Honan är identisk med hanen förutom att hennes undre näbbhalva under häckningstiden har en orangeröd bas. Juvenilen är lik de adulta men med en dovare fjäderdräkt, med en grönare ovansida och ljusare undersida. Dess näbb är helsvart och fötterna är gråtonade.
Den sitter upprätt, ofta mycket stilla när den spanar efter fisk vilken den fångar genom att lodrätt dyka i vattnet. Ibland ryttlar den.Dess flykt är snabb, rak och sker ofta lågt över vattnet. Den slår de korta rundade vingarna så fort att det svirrar och det är då man bäst ser den ljusblå ryggen.
Underarterna skiljer sig åt genom den blågröna tonen på ovansidan och på intensiteten på den orangefärgade undersidan, men även storleksmässigt och underarten varierar med upp till 10% mellan den största och minsta. Underarterna söder om Wallacelinjen har de kraftigaste blå ovansidorna och delvis blå örontäckare.
Kungsfiskare beskrevs första gången taxonomiskt på sidan 109 i Carl von Linnés verk Systema naturae från 1758 under det vetenskapliga namnet Gracula atthis. Typarten tillhör det nordafrikanska taxonet atthis och Linné placerade det i släktet Gracula, ett släkte som omfattar tropiska starar. Redan på sidan 115 beskriver Linné taxonet ispida som han istället placerar i det egna släktet Alcedo varför kungsfiskare senare flyttades till detta släkte. Släktets vetenskapliga namn härstammar från latinets alcedo, "kungsfiskare" från grekiskans alkuon (Ἁλκυόνη), se vidare Folktro och sägner.
Släktet Alcedo omfattar ett antal små, till största delen fiskätande kungsfiskare. Kungsfiskarens (A. atthis) närmsta släktingar utgörs av tre liknande blåryggade, och orangebröstade arter: menintingkungsfiskare (A. meninting), kragkungsfiskare (A. semitorquata) och herkuleskungsfiskare (A. hercules).
Kungsfiskaren har ett stort utbredningsområde som sträcker sig över nästan hela den tempererade och tropiska delen av Eurasien. Den förekommer också i norra Afrika och i den sydostasiatiska övärlden så långt österut som till Papua Nya Guinea och Salomonöarna. Den är en vanlig häckfågel i merparten av sitt eurasiska utbredningsområde men med stora utbredningsluckor där lämpliga biotoper saknas. I Nordafrika förekommer den främst om vintern, men en mindre population häckar i kustområdena i Marocko och Tunisien.
I Sverige observerades arten första gången 1835 och den första konstaterade häckningen skedde 1872. Arten etablerade sig sedan under 1900-talet men den är en randpopulation. Kärnan i det svenska häckningsområdet finns i södra delarna av landet i Östergötland, Småland och Skåne men den återfinns även längre norrut, exempelvis i Västmanland. På vintern drar de sig undan is och snö och förekommer då oftare vid åmynningar och dylikt närmare kusten där isen inte lägger sig. Under kalla vintrar skattas beståndet hårt och kan vissa år tappa upp till 90–95% av individerna. Den svenska populationen bedöms som sårbar.
Uppemot 40 revir noterades runtom i södra Finland år 2020. Fast de flesta kungsfiskare flyttar söderut till vintern, förekommer det att enstaka fåglar framgångsrikt övervintrar vid isfria åar och bäckar.
I tempererade områden bebor kungsfiskaren klara, långsamrinnande vattendrag som floder och åar, men även sjöar, där strandbrinken är väl bevuxen. Den befinner sig ofta i buskage med grenar som hänger över grunda vatten där den jagar. Vintertid uppträder oftare närmare kusterna där den födosöker vid flodmynningar, hamnar och klippiga kustremsor. Tropiska populationer återfinns vid långsamrinnande floder, åar i mangrovebiotoper och träsk.
Det två viktigaste förutsättningarna för kungsfiskaren vad gäller biotop är stillastående eller långsamt rinnande vatten vilket är förutsättningen för att fågeln ska ha god sikt då den dyker efter fisk, samt, för bobygge, vertikala, välbevuxna strandbrinkar, som stupar ganska brant ned mot vattnet. Brinken kan bestå av sand, mo, lera eller jord. Det förekommer att de placerar sitt bohål i sandtag eller andra vertikala jordmassor som inte ligger i direkt anslutning till vatten. Vid vattendrag där förutsättningar är optimala kan kungsfiskaren bo mycket tätt trots sitt territoriella beteende.
Kungsfiskaren är en god indikator på vattenkvalitet då de tätaste häckningspopulationerna återfinns i områden med klart vatten och med välbevuxna strandbrinkar, och denna typ av biotop har alltid mycket god vattenkvalitet.
Kungsfiskaren måste äta cirka 60% av sin kroppsvikt varje dag. Den absoluta huvudfödan utgörs av fisk som fångas genom störtdykning, antingen utifrån snabb flykt och ryttlande nära vattenytan eller från en sittplats på en gren som skjuter ut över vattnet. För detta fiske krävs stillastående eller långsamt rinnande vatten som inte är för djupt.
Som alla kungsfiskare är den mycket territoriell. Den behöver äta en stor mängd fisk varje dag och därför är det viktigt att behålla kontrollen över en passande sträcka av ett vattendrag. De lever ensamma största delen av året. Om en annan individ dyker upp inom territoriet visar båda parter upp sig från sina sittpinnar och slagsmål kan förekomma då fåglarna försöker greppa varandras näbbar och hålla den under vattnet. De bildar par på hösten men båda individer behåller separata territorier som i snitt mäter minst 1 km, men kan mäta upp till 3,5 km och de delar inte territorium förrän till våren.
Uppvaktningen påbörjas med att hanen jagar honan samtidigt som han lockar. Sedan följer en rituell matning vilket ofta följs av parning.
Bohålan placeras i slutet av en tunnel som paret tillsammans gräver ut ur en vertikal sandbrink. Den raka, svagt uppåtsluttande tunneln är normalt 60–90 cm lång och avslutas med en bohåla. Bohålan fodras inte men fylls snart med sönderfallna fiskbenspybollar och mynningen med träck.
Kungsfiskaren lägger normalt mellan fem och sju högblanka vita ägg. I extremfall förekommer kullar med två till tio ägg. I genomsnitt mäter det nästan helt sfäriska äggen 1,9 cm gånger 2,2 cm, och väger cirka 4.3 g, där 50 % utgörs av skalet. En till två ägg i varje kull kläcks aldrig på grund av att den ruvande fågeln inte kan täcka dem alla med kroppen. Båda föräldrar ruvar i omgångar om dagen men bara honan på natten. Äggen kläcks efter 19 till 21 dagar, och de hjälplösa ungarna stannar i boet i ungefär 24–25 dagar, ofta längre. När de är stora nog drar sig ungarna mot utgången där föräldrarna lockar dem genom att mata dem vid öppningen. Efter att ungarna lämnat boet är de genast självständiga och sprider snabbt ut sig i omgivningen i jakt på egna territorier. Kungsfiskaren producerar två till tre kullar per år men det finns observationer av upp till fyra.
Kungsfiskarens globala utbredningsområde är mycket stort och världspopulationen är också mycket stor. Arten bedöms inte minska så pass mycket så att den är hotad och därför kategoriseras den som livskraftig (LC). Dock finns det lokala populationer som har minskat kraftigt, främst på grund av habitatförluster. Bland annat är kungsfiskaren i Sverige upptagen på Röda listan som sårbar (VU).
Utöver habitatförluster finns det ett antal hot mot arten där människans påverkan på miljön spelar in. Sådana hot utgörs av katter, kollisioner med fordon och fönster, eller störningar under häckningen och eftersom de befinner sig högt upp i näringskedjan är de också mycket känsliga för miljögifter som ackumuleras i kroppen.
Kungsfiskaren var under den viktorianska eran mycket populär att stoppa upp och dess fjädrar användes för hattproduktion och denna jakt påverkade många populationer men den har idag det närmaste upphört.
