Björktrast (Turdus pilaris) är en trast som är vanligt förekommande i sitt häckningsområde i norra Palearktis.
Björktrasten är en långstjärtad och kraftigt byggd trast. Dess nacke, övergump, nedre delen av ryggen, huvudets ovansida och kroppssidorna är askgrå. Skuldrorna och övre delen av ryggen är kastanjebruna och de undre vingtäckarna är vita. Buk och undergump är vit och den är kraftigt vattrad med pilspetsformade svarta fläckar på kroppssidorna under vingarna.
Bröstet är orangebeige och också vattrad med längsgående mörka streck. Den har ett ljust ögonbrynsstreck, är mörkfärgad mellan ögat och näbben som är gulorange med en grå näbbspets och den har mörkgrå ben. Längden är 22–27 cm och vingspannet 39–42 cm. Fågeln väger cirka 100 gram. Unga fåglar i första vinterdräkt går att särskilja genom de vita fjäderspetsarna på de övre vingtäckarna.
Merparten av björktrastens läten är tjattrande. Dess vanligaste läte är ett skränigt upprepat ”schäckande”. Locklätet i flykten är också ett liknande upprepat ”tjackande” som pågår i några sekunder, men även ett tunt, högt ”giih”. I allmänhet är den inte sen att använda sitt tjatter för att varna för kattugglor, katter eller andra faror.
Björktrasten häckar i norra Europa, från de allra nordligaste delarna av norra Skandinavien söderut till sydöstra Frankrike, norra Italien, Slovenien och Kroatien, österut genom Ryssland och norra Ukraina till floden Aldan i östra Sibirien, söderut till de nordligaste delarna av Kazakstan, Altajbergen, Sajanbergen och Bajkalsjön. Sedan 1937 häckar de också på sydligaste delarna av Grönland.
De nordliga häckningspopulationerna är flyttfåglar och flyttar söderut i Europa och Asien. Den övervintrar exempelvis på Island, över större delarna av Storbritannien, Iberiska halvön och Italien, och den uppträder så långt söderut som Madeira, Egypten, Israel, Irak, och Kina. Trots sitt stora utbredningsområde delas den vanligtvis inte upp i några underarter.
Björktrasten är den vanligaste trasten i Sverige och häckar i stort antal över hela landet. Grovt taget kan man säga att de björktrastar som häckar norr om Mora flyttar söderut om vintern.
Björktrasten föredrar daggmask men livnär sig även på många andra sorters smådjur, till exempel insekter och spindlar. På hösten och vintern livnär de sig företrädesvis av rönnbär, enbär, lingon, fallfrukt och dylikt.
Den häckar i olika slags skogsmark och busksly som till exempel fjällbjörkskog, löv- och blandskog, parker och trädgårdar. Den lever mest i större flockar och den föder ofta upp mer än en kull om året. Boet som byggs i en trädkrona är öppet. Honan lägger vanligtvis 5–6 ägg som är ljusgröna med bruna fläckar. Dessa ruvas av honan i 10 till 13 dygn. När ungarna är kläckta tar föräldrarna hand om dem och efter 11 till 15 dygn är de flygfärdiga.
Europa utgör 75–94 procent av den globala häckningsutbredningen för björktrasten och häckningspopulationen i detta område uppskattas till 14–24 miljoner par, vilket extrapolerat innebär 42–72 miljoner individer. Utifrån dessa siffror uppskattas det globala beståndet till ungefär 18–34 miljoner par. Populationstrenden verkar vara stabil globalt och arten bedöms inte vara hotad utan kategoriseras som livskraftig (LC) av IUCN.
I Sverige har björktrasten dock minskat i antal med 10–25 procent de senaste 15 åren. Den är sedan 2020 upptagen på Artdatabankens rödlista som nära hotad (NT). 2018 uppskattades det svenska beståndet till 594 000 par.
