Brun glada (Milvus migrans) är sannolikt jordens talrikaste rovfågel med vid utbredning i Europa, Asien och Australien. I tropiska områden uppträder arten i stor mängd i närheten av människan och dras gärna till soptippar och avstjälpningsplatser.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Kö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
As
AsätareAsätare, nekrofager, är djur som äter lik och kadaver, alltså människor och djur som de inte dödat själva. Asätarna utgör en viktig del av...
Ar
ArborealPr
Predation djurPredation är ett begrepp inom ekologi som beskriver en form av biologisk interaktion då ett jagande djur dödar och äter ett byte. Predatorer ka...
Gl
Glidflygande djurGlidflykt eller glidflygning är när en kropp tyngre än luft, rör sig genom luften utan att falla, enbart med hjälp av tryckkraft från de yttr...
Al
Altriciella djurTe
TerrestriskRe
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Sa
SamladeOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Sv
Svävande fåglarMo
Monogama djurMonogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
Fl
FlockarMurmuration är ett kollektivt beteende hos fåglar i flock, i synnerhet starar. Det är en synkroniserad flygande flock av starar, där ett stort ...
So
SocialDe
Delvis migrerandeB
börjar medBrun glada är omkring 48–58 centimeter lång och har ett vingspann på 130–155 centimeter. Den skiljs från röd glada på mörkare, och mindre kontrastrik dräkt. Den är vidare något mindre än röd glada – ungefär stor som en ormvråk – med proportionerligt kortare vingar och stjärt. Vingarna är breda med handpennor som spretar ut och stjärten är grunt kluven. Adult fågel är jämnfärgat ljusbrun med ett något blekare huvud. Juvenilen är brokigare och ljusare beroende på vitgula bräm på nästan alla kroppsfjädrar. Unfågeln har streckad buk och mörk mask vid ögat.
Huvudsakligen afrikanska arten gulnäbbad glada (M. aegyptius), tidigare och i viss mån fortfarande behandlad som en del av brun glada (se Systematik nedan) skiljer sig genom i genomsnitt smalare och spetsigare vingar, så den endast visar fem ”fingrar” i stället för bruna gladans sex. Stjärten är vidare slankare och mer kluven, alltså mer likt röd glada. Tydligaste skillnaden är den helgula näbben, vilket dock kan vara svårt att se på håll. Fjäderdräkten är mer enfärgad, med bruna örontäckare i stället för grå och mindre kontrasterande vingteckning. Fåglar på södra Arabiska halvön är avvikande med roströd dräkt, blekare huvud, tydligt ljusare ögoniris och näbben ibland delvis grå. Vidare har de något annorlunda proportioner med något längre sjätte "finger" (femte handpennan). Det har föreslagits att denna population kan ha inslag av gener från brun glada.
Den bruna gladan är högljudd och dess revirläte liknar röda gladans men är grövre och mer utdraget. Lätet avslutas med ett darrande rop som påminner om skrattmåsens.
Brun glada har ett mycket stort utbredningsområde och häckar i Europa, nordvästra Afrika, Asien och Australien. Delar av populationen är flyttfåglar medan andra är stannfåglar. Arten delas numera vanligen upp i fem underarter med följande utbredning:
Genetiska studier visar att populationer i Europa, norra Asien och Indien alla har skilda s.k. haplogrupper. Den europeiska underarten migrans och asiatiska lineatus isolerades under pleistocen, men möttes sedan och formar nu en bred hybridzon från västra Sibirien och Kazakstan till östra Europa. Där förekommer individer med hela spektrumet av karaktärer från båda underarter. Andreyenkova m.fl. (2021) konstaterar att inga av de i Palearktis förekommande bruna gladorna är reproduktivt isolerade och hybridiserar fritt, även om inga studier har gjorts vad gäller hybridernas överlevnad eller häckningsframgång. Sedan 1990-talet har lineatus expanderat västerut när ’’migrans blivit allt ovanligare, med fynd av bruna glador med lineatus-egenskaper så långt västerut som på Iberiska halvön. I Pakistan samhäckar troligen både migrans, lineatus och indiska govinda med varandra. Den isolerade populationen i södra Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan och norra Iran tros utgöras av migrans. Australiska affinis står trots avvikande utseende genetiskt mycket nära govinda, vilket tyder på att de skildes åt relativt nyligen.
Tidigare behandlades gulnäbbad glada, förekommande i övriga Afrika och på södra Arabiska halvön, som en del av brun glada. Flera genetiska studier visar dock att den är genetiskt distinkt och faktiskt närmare röd glada än brun. De skilde sig åt alla tre under mellersta pleistocen. Tongivande International Ornithological Congress (IOC) urskiljer den tidigare som egen art och 2022 följde svenska BirdLife Sverige efter. Vissa, som Clements m.fl., behåller den dock än så länge som en del av brun glada.
I Sverige har den tidigare uppträtt varje år i mindre antal. Under 2000-talet har den etablerat sig som häckfågel. År 2019 häckade 20 par i Norrbotten, men den häckar även i Västergötland och Skåne.
Brun glada glidflyger ofta på termikvindar när de söker föda. Flykten är lätt och den byter lätt riktning i luften. När de lokaliserat ett byte sänker de sig ned mot marken med benen hängande. Föda består av små djur (som gnagare), fisk, hushållsavfall och as. Arten är opportunistisk och boplundrar andra arter och tar även fåglar och fladdermöss. De har också observerats söka sig till rök och eldsvådor där de fångar flyende smådjur. Det indiska beståndet har anpassat sig till ett liv i städer och återfinns i tätbefolkade områden där de kan ses i stora glidflygande flockar. I Spanien attackerar den häckande sjöfågel, speciellt sommartid för att ta deras ungar. Arten har också observerats ta artfränders ungar och ägg.
Över artens utbredningsområde infaller häckningssäsongen vid olika tillfällen. För det indiska beståndet av brun glada inträffar häckningssäsongen vintertid före monsunen medan de europeiska beståndet häckar sommartid.
Boet består av en slarvigt hopsatt plattform av grenar och växtmaterial som placeras i ett träd och kan återanvändas under flera år. I italienska Alperna tenderar arten att placera sitt bo i närheten av vatten vid branta klippor eller i höga träd. Det kan också placeras för att optimera skydd mot vind och regn. Ibland dekoreras boet med färgstarka material som vit plast. En studie gjord i Spanien föreslår att detta beteende kan fungera som en signal till andra glador att hålla sig borta.
Efter parbildningen parar sig hanen vid flera tillfällen med honan och polyandri är vanligt. En hane kopulerar ofta flera gånger när den återvänder till honan efter födosökning, eftersom detta höjer sannolikheten för att hans spermier befruktar äggen och inte dem från en annan hane.
Hanen och honan bygger boet tillsammans, ruvar äggen tillsammans och tar hand om sina ungar tillsammans. Den genomsnittliga kullen består av två, ibland tre, ägg. De ruvar äggen i 30–34 dagar. Vid en studie av det indiska beståndet stannade ungarna i boet i nästan två månader. En europeisk studie visade att ungar som kläcks senare, blev flygga snabbare. Samma studie visade också att föräldrarnas omhändertagande av ungarna minskade snabbt i och med de adulta fåglarnas behov av att flytta. Ungar i samma kull är aggressiva mot varandra och ofta blir den svagare ungen dödad. Föräldrarna vaktar och försvarar sitt bo och ungarna genom att störtdyka mot hot som närmar sig.
Brun glada beskrivs ofta som världens vanligaste rovfågel och idag uppskattas beståndet till mellan fyra och 5,7 miljoner häckande individer. Trots detta har arten minskat i olika delar av utbredningsområdet till följd av förgiftning, jakt, föroreningar och bekämpningsmedel. I dagsläget bedöms artens totala populationsutveckling som stabil. I Europa är trenden okänd och i Australien tros den öka i antal. Beståndet i Sverige är mycket litet, varför den upptas på Artdatabankens rödlista, som starkt hotad.
