Gransångare (Phylloscopus collybita) är en liten fågelart, en tätting, som tillhör familjen Phylloscopidae och som tidigare placerades i familjen sångare. Den är vanlig och häckar i öppen skogsmark i större delen i Europa, kring Medelhavet samt i delar av norra och centrala Asien. Denna flyttfågel övervintrar i södra och västra Europa, södra Asien och norra Afrika. Tidigare behandlades arterna kanariegransångare, iberisk gransångare, kashmirgransångare och berggransångare som underarter av gransångare.
Gransångaren är grönbrun på ovansidan och benvit på undersidan. Honan bygger ett skålformigt bo på marken, och tar det största ansvaret för att ruva och utfodra ungarna, medan hanen har liten inblandning i bobygget, men försvarar reviret mot rivaler och attackerar potentiella predatorer.
Gransångaren är en insektsätande fågel som utsätts för predation av däggdjur som katter och mårddjur, samt fåglar, särskilt rovfåglar av släktet egentliga hökar. Den kan också drabbas av yttre eller inre parasiter. På grund av dess stora utbredning och population kategoriseras dess status som livskraftig.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Kö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
In
InsektsätareTe
TerrestriskAr
ArborealAl
Altriciella djurOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Re
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Sa
SamladeMo
Monogama djurMonogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
Ge
Generellt solitära djurMi
MigrerarC
börjar medGransångaren är en liten, satt, 10–12 centimeter lång fågel. Hanen väger 7–8 gram, och honan 6–7 gram. Adult fågel i vårdräkt av nominatformen P. c. collybita har en matt brungrön ovansida, benvit undersida som blir gulaktig på sidorna, och ett kort vitaktigt ögonbrynsstreck. Den har mörka ben och smal mörk näbb, och kort handpenneprojektion (handpennornas utsträckning utanför den slutna vingen). När fjäderdräkten slits blir den mattare och brunare, och det gula på sidorna tenderar att gå förlorat, men efter häckningssäsongen sker en utdragen fullständig ruggning före flyttningen.
En just flygfärdig juvenil är brunare på ovansidan än den adulta fågeln och har en gulvit undersida. Den ruggar omkring 10 veckor efter att den fått sin första fjäderdräkt och efter ruggningen har den, precis som den adulta efter ruggningen, klarare och grönare ovansida och blekare ögonbrynsstreck.
Morfologiskt ligger P. c. abietinus mellan P. c. tristis och P. c. collybita. Den är olivgrön med grå anstrykning på ovansidan med blekt gult ögonbrynsstreck, och undersidan är vitare än hos P. c. collybita, men dess läten är mycket lika nominatformens. På grund av individuella variationer kan det vara svårt att tillförlitligt göra en åtskillnad mellan P. c. abietinus och P. c. collybita utanför deras huvudsakliga häcknings- och övervintringsområden.
Sibirisk gransångare, tristis, är en färglös underart, grå eller brunaktig ovan och vitaktig undertill, med lite gult i fjäderdräkten, och det mattgulvita ögonbrynsstrecket är ofta längre än hos den västra underarten. och den liknar nominatformen av berggransångare (P. s. sindianus).
Gransångaren kan vara svår att få syn på då den ofta håller sig dold i buskar och träd, där den ofta rastlöst flaxar eller hoppar omkring.
Gransångaren häckar i Europa och Asien, österut till östra Sibirien och norrut till omkring 70oN, med isolerade populationer i nordvästra Afrika, norra och västra Turkiet och nordvästra Iran. Den häckar i stora delar av Europa utom på Island, delar av Spanien och Portugal och Grekland.
Den är en flyttfågel som, i sitt utbredningsområde, är en av de första tättingar att återvända till sitt häckningsområde på våren och bland de sista som flyttar i slutet av hösten. Den övervintrar i västra och södra Europa, Medelhavsområdet och delvis söder om Sahara.
Det finns en ökande tendens att arten övervintrar i västra Europa, långt norr om de traditionella områdena. Detta har särskilt observerats vid Englands sydkust, och i London som har ett milt urbant mikroklimat. Bland dessa övervintrande gransångare finns några av de östliga underarterna abietinus och tristis, så alla individer är säkerligen inte fåglar som har häckat lokalt, men flertalet är otvivelaktigt det.
I Sverige är den ganska allmän i barrskogsområden i den norra delen av landet, men häckningspopulationen i södra Sverige ökar och breder ut sig norrut i Sverige, så pass att den numera beskrivs som förekommande över större delen av landet, från Skåne till Norrbotten och även i de sydliga lappmarkerna. I Sverige kommer de första gransångarna tillbaka redan i mars, men flertalet anländer i april–maj. De flesta flyttar i september-oktober, men enstaka fåglar övervintrar i södra Sverige.
Under häckningstiden förekommer gransångaren i öppna skogsmarker med några högre träd och skydd på marken för bobygget. Dessa träd är vanligen minst 5 meter höga, med undervegetation som är en öppen, sparsam till medeltät blandning av gräs, örnbräken, nässlor eller liknande växter. Den har ett ganska specifikt häckningshabitat, som inte ens delas med närbesläktade arter. Exempelvis föredrar lövsångare (P. trochilus) yngre träd, medan grönsångare (P. sibilatrix) föredrar mindre undervegetation. På vintern återfinns gransångaren i en större variation av miljöer, däribland buskar, och är inte så beroende av träd. Den återfinns ofta nära vatten, till skillnad från lövsångare som tolererar torrare miljöer.
Gransångarhanen är mycket revirbunden under häckningssäsongen. Den har ett kärnrevir på vanligen 20 meter tvärsöver, som försvaras häftigt mot andra hanar. Andra småfåglar kan också bli angripna. Hanen är nyfiken och orädd och angriper till och med farliga predatorer som hermelin om de närmar sig boet, liksom äggtjuvar som nötskrika. Sången, som framförs från en favoritutsiktspunkt, tycks användas för att påvisa ett etablerat revir och kontakta honan, snarare än som en strategi för att bevaka faderskapet.
Bortom kärnreviret finns ett större födoområde som kan variera i storlek, men vanligen är tio eller ännu fler gånger så stort som häckningsterritoriet. Honan brukar tillskrivas ett större födoområde än hanen. Efter att häckningen avslutats överger de sitt revir, och kan före flyttningen ansluta sig till mindre flockar där även andra arter ingår.
Liksom de flesta arter som brukade räknas till familjen sångare är gransångaren insektsätare. Den rör sig rastlöst genom lövverk eller kretsar kortvarigt. Det har belagts att den har tagit insekter, mestadels tvåvingar, från över 50 familjer, tillsammans med andra små och medelstora ryggradslösa djur. Den tar ägg och larver från fjärilar, särskilt från mindre frostfjäril. Det har uppskattats att gransångaren behöver omkring en tredjedel av sin vikt i insekter dagligen, och den födosöker nästan oavbrutet på hösten för att lägga på extra fett som bränsle för den långa flyttningen. Den äter även spindlar och på hösten ibland bär.
Hanen återvänder om våren till sitt häckningsrevir två eller tre veckor före honan och börjar omedelbart sjunga för att upprätta reviret och attrahera en hona. När den har hittat en hona använder hanen en långsam fjärilsliknande flykt som en del av uppvaktningsritualen, men när väl ett par etablerats jagas andra honor bort från reviret. Hanen har liten inblandning i bobygget förutom att försvara reviret. Honan bygger redet på eller nära marken på en gömd plats i rubusar eller nässlor eller annan tät låg vegetation eller i mindre träd. Det välvda redet har ingång på sidan, och byggs av grovt växtmaterial som döda löv och gräs, med finare material på insidan innan denna fodras med fjädrar. Ett genomsnittligt rede är 12,5 centimeter högt och 11 centimeter tvärsöver. Den övertäckta bokonstruktionen med ingång från sidan förekommer hos de flesta arter i släktet Phylloscopus.
Kullen består i genomsnitt av fem till sex ägg, men kan variera från två till sju stycken. Äggen är gräddvita med små rödaktiga, lila eller svartaktiga prickar och mäter omkring 1,5 centimeter på längden och 1,2 centimeter i diameter. De ruvas av honan i 13–14 dagar innan ungarna kläcks som nakna, blinda bostannare. Honan värmer och utfodrar ungarna i ytterligare 14–15 dagar tills de blir flygga. Hanen deltar sällan i utfodringen, men det sker emellanåt, särskilt när mängden insekter begränsas av dåligt väder eller om honan försvinner. Efter att ungarna blivit flygga stannar de i närheten av boet i tre till fyra veckor, och utfodras av och sover tillsammans med honan. Interaktionen mellan ungar och honan minskar sedan efter ungefär 14 dagar. I den norra delen av utbredningsområdet finns, på grund av den korta sommaren, bara tid att föda upp en kull men en andra kull är vanlig i de centrala och sydliga områdena.
Fastän paren håller ihop under häckningssäsongen och polygami är ovanligt finns det även om hanen och honan återvänder till samma plats följande år ingen tydlig igenkänning eller trohet. Korsningar med andra arter, förutom de som tidigare ansågs som underarter av P. collybita, är ovanliga, men några få exempel på hybridisering med lövsångare är kända. Sådana hybrider framför blandade sånger, men enbart detta är inget bevis på parning över artgränser.
Den främsta effekten av människor på denna art är indirekt, genom skogsavverkning som påverkar habitatet, predation från katter och kollisioner med fönster, byggnader och bilar. Endast den första av dessa har potential att allvarligt påverka populationer, men givet de enorma geografiska utbredningarna av P. c. abietinus och P. c. tristis, och åtgärder för bevarande av skog i utbredningsområdet för P. c. collybita, tycks gransångarens framtid vara säkrad.
Gransångaren har en mycket stor utbredning, med en uppskattad global storlek på 10 miljoner kvadratkilometer och en population på mellan drygt 40 och knappt 60 miljoner par, bara i Europa. Arten tros öka i antal. Av dessa anledningar bedöms arten som "livskraftig".
Ingen av de större underarterna är hotad. Åtminstone underarten collybita tycks ha en expanderade utbredning, som har rört sig norrut i Skottland, Norge och Sverige och en stor populationsökning i Danmark. I Sverige har arten enligt Svensk Fågeltaxering ökat med minst 123 % de senaste tio åren. 2018 uppskattades det sydliga beståndet i Sverige till 213 000 par och det nordliga till 339 000 par.
