Roskarl (Arenaria interpres) är en vadarfågel i familjen snäppor som tillsammans med den nordamerikanska svart roskarl bildar släktet Arenaria. Den har en vid utbredning runt om Arktis samt i norra Europa och kan under flyttning och vintertid ses vid nästan alla kuster i världen. Den minskar i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att anses vara hotad. I Sverige är populationsutvecklingen dock så pass negativ att den numera kategoriseras som starkt hotad.
Roskarlen är 22–24 centimeter lång och har ett vingspann på 43–49 centimeter. Den är kraftigt byggd med kort hals och kort stark näbb. I sommardräkt är den brokig med svartvitt huvud, rödbrun rygg, vit undersida och röda ben. Den enklare vinterdräkten är brun ovantill och vit undertill. Juvenilen är färgad ungefär som adult fågel i vinterdräkt. Utseendet är karaktäristiskt när den flyger, med vita fläckar på rygg, vingar och stjärt.
Locklätet är ett staccatoartat "tuck-a-tuck-tuck" samt ett kort "k(l)ju". Varningslätet och sången är lika, ett accelererande "kjävi-kjävi-vitt-vitt-vitt-vitt-vitt-vitt."
Roskarlen har cirkumpolär utbredning och häckar runt om Arktis. Den flyttar mycket långt och övervintrar så långt söderut som på Sydafrikas och Australiens kuster. Den är därmed vanlig vid kuster nästan överallt i världen.
Man brukar dela upp roskarlen i två underarter, med följande utbredning:
I Europa har roskarlen ganska begränsad utbredning och häckar främst vid Norges atlantkust och vid Östersjöns kuster i Sverige, Finland och Estland.
Roskarlen häckar utmed Östersjökusten från Blekinge till Norrbotten samt på Öland och Gotland. Enstaka häckningar sker också i Vänern. Fram till 1995 häckade den även sällsynt vid Sveriges västkust, liksom i Skåne där endast en häckning konstaterats under 2000-talet. Den flyttar med början i juli och ända fram till september i sydvästlig riktning till övervintringslokaler i norra och västra Afrika. Till Norden återkommer den i början av maj.
Roskarlen häckar i arktiska områden och lever nästan uteslutande vid kuster där den föredrar steniga stränder framför sandstränder. Roskarlen kan ofta ses tillsammans med skärsnäppor, och i Sverige oftast med måsar och tärnor.
Roskarlen har en varierad diet som omfattar as, ägg och växtmaterial, men främst lever den av ryggradslösa djur. Insekter är en viktig näringskälla under häckningssäsongen och den tar också kräftdjur, blötdjur och maskar. Den födosöker oftast i strandlinjen och ofta i flock. Den är stark och kan vända på stenar för att söka efter föda.
Samma par brukar återvända till samma häckningsplats år efter år. Boet placeras ofta mitt inne i en mås- eller tärnkoloni. Ofta placeras det lite dolt i växtlighet eller bland stenar, men det kan också ligga helt öppet. Den lägger i genomsnitt tre till fyra ägg, som ruvas av båda föräldrarna i drygt tre veckor. Ungarna lämnar boet snabbt efter kläckningen och blir flygfärdiga efter cirka tre veckor.
På grund av sitt mycket stora utbredningsområde och population kategoriseras arten som livskraftig (LC) av internationella naturvårdsunionen IUCN. Totalt sett minskar den i antal, med okända trender för vissa populationer. Den globala populationen har uppskattats till 460 000–730 individer. I Europa tros det häcka 35 900–77 100 par.
Beståndet i Sverige har minskat sedan 1970-talet och en kraftigt minskning har observerats på flera platser under senare tid. Under de senaste 30 åren har beståndet minskat med hela 60–90 %, de senaste tio med 40–60 %. Idag uppskattas populationen till cirka 1 900 par. En orsak kan vara att tillgången på öppna stränder utan växtlighet minskat när det blivit mindre vanligt att hålla betande djur i de skärgårdsmiljöer där roskarlen brukar häcka. En annan orsak kan vara klimatförändringar. Roskarl kategoriseras som starkt hotad (EN) i Sverige.
