Sandlöparen är 18–21 centimeter lång, ungefär lika stor som en kärrsnäppa (Calidris alpina). I jämförelse med kärrsnäppan har den en kortare ganska tjock näbb. Dess vingspann blir 40–45 cm. Näbben och benen är svarta. Den har tre tår, eftersom den saknar baktå.
I häckningsdräkt (juli–aug) är ovansidan gråbrun, huvud och hals rödbrun medan undersidan är vit. Under våren (apr–maj) bär den adulta sandlöparen en eklipsdräkt då huvud och hals är mer gråbrunspräcklig. Den anlägger häckningsdräkt genom att dessa fjäderpartier slits och på så sätt avslöjar de starkare färgade fjädrarna under.
I adult vinterdräkt är den mycket ljus, med ljusgrå ovansida och hjässa, vitt ansikte och undersida och en mörkare grå fläck på skuldran. Den juvenila fågeln är svartvit och har en mycket mer kontrastrik dräkt än den vuxna fågeln.
Ovansidan av vingen är till mönster och färg ganska lik kärrsnäppans i svart och vitt, men sandlöparen har ett bredare vitt vingband och närmast kroppen är vingen ljusgrå till skillnad från kärrsnäppans mer gråbruna nyans. De mittersta stjärtpennorna är svarta.
Sandlöparen häckar cirkumpolärt i Arktis och är en långflyttare som övervintrar i Sydamerika, Afrika och Australien. Mer än 25% av populationen som flyttar utmed östra Atlanten övervintrar i ögruppen Bijagos i Guinea-Bissau, Afrika..
Sandlöparen visar sig sparsamt i Sverige under flyttningen.
Sandlöparen ses utanför häckningstid ofta på sandstränder då de snabbt springer fram och tillbaka, i en cyklisk rörelse och plockar föda, och samtidigt undviker bränningarna som översköljer stranden. Vintertid består födan av små krabbor och andra små ryggradslösa djur som den plockar i vattenbrynet på sandstränder. På häckningsplatserna äter fåglarna mestadels insekter och en del växtmaterial.
På våren återvänder den till den arktiska tundran och lägger tre till fyra ägg i en grop på marken, som är sparsamt fodrad med grässtrån och lavar. Äggen är olivfärgade med bruna fläckar. Ofta sker två häckningar.
Sandlöparen är en vida spridd och talrik vadare med en världspopulation som uppskattats bestå av mellan 620 000 och 700 000 individer. Beståndsutvecklingen är osäker, där vissa bestånd minskar medan andra ökar, är stabila eller är oklara. I Nordamerika har inventeringar från både häckningstid och vintertid visat på stabila trender de senaste 40 åren. Dessa studier täcker dock mindre än hälften av artens utbredningsområde i Nordamerika. Trenden i Europa är okänd.
Sandlöparen har visat sig vara känslig för störningar på de stränder där den rastar och övervintrar, från exempelvis fritidsaktiviteter och lösspringande hundar. Den är även mottaglig för fågelinfluensan och riskeras därför att bli smittad i framtida utbrott. I östra Asien hotas arten av miljöförstöring och störningar vid viktiga rastplatser utmed Gula havet.
